Wild at Heart är känd som mindfuckmästaren David Lynchs normala film och den är helt riktigt ingen surrealismfest som Eraserhead eller tillskruvad verklighetsförvrängning som Mulholland Drive. Ändå behåller den en lynchsk stämning, som om något obeskrivligt lurar precis under ytan. Som om ingenting är riktigt på riktigt, även om bilderna vi ser mycket väl kunde ha kommit från verkligheten. Och varenda karaktär beter sig lite grann... udda.
Det är alltid svårt att prata om Lynchs filmer eftersom upplevelsen av dem är så personlig och emotionell. Antingen gillar man dem eller inte. Be mig förklara varför jag tycker om Wild at Heart så börjar jag svamla om personlighet och story och känslor, men sanningen är att jag tycker om den därför att nånstans i det här gyttret var det något som talade till mig, och det är så nära jag kommer att sätta ord på det.
Handlingen vägrar låta sig sammanfattas enkelt, men det är recensentens jobb att försöka. Elvisfantasten Sailor (Nicolas Cage) har suttit av ett tvåårigt fängelsestraff för dråp. Han återförenas med sin flickvän Lula (Laura Dern) och de bestämmer sig för att ge sig av till Kalifornien tillsammans. Lulas mor Marietta (Diane Ladd, Laura Derns mor) hatar Sailor och sin dotters förhållande med honom, så hon kontaktar en privatdetektiv (Harry Dean Stanton) och en gangster (J.E. Freeman), som kontaktar en annan gangster (William Morgan Sheppard), som skickar ut två mördare. Willem Dafoe dyker upp som en brottsling ("Bobby Peru, like the country"), Isabella Rossellini är ännu en brottsling och vi får visst se Twin Peaks-stjärnorna Sherilyn Fenn och Sheryl Lee också. Det hela kryddas med oändliga referenser till Wizard of Oz som aldrig förklaras och som bara kan sägas leda någonstans under en ganska vid definition av "någonstans", medan Nicolas Cage verkar arbeta hårt på att kanalisera Elvis ande.
Wild at Heart har sina roliga stunder, sina spännande stunder, sina jobbiga stunder och sina riktigt våldsamma stunder (huvuden som flyger genom luften, hundar som springer iväg med avhuggna händer, en tortyrscen som klipptes ner hårt när nästan tvåhundra personer lämnade biosalongen under två förevisningar). I grunden är den en klassisk kärlekshistoria mellan två personer som redan i början är så djupt förälskade i varandra som det är möjligt att bli, och allt som händer runt dem händer bara för att de är där och älskar varandra.
Rollen som Sailor är perfekt för Nicolas Cage. Han påminner mig om andra hillbilly-tuffing-roller han spelat, som Arizona Junior och Con Air (som för övrigt har besynnerliga sammanträffanden med Wild at Heart); han är en god man med kassa förutsättningar för att vara god. Sailor och Lula definieras utifrån sitt förhållande till varandra, som om de vore de två halvor av samma karaktär som David Lynch ville se dem som.
Wild at Heart vann Guldpalmen i Cannes men delade publiken. Det är inte en film för alla och om jag kunde förklara varför den var en film för mig skulle den förmodligen inte vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar