I södra Londons fattigare delar ger sig fem ungdomsbrottslingar, ledda av tuffingen Moses (John Boyega), på en kvinna på väg hem medan fyrverkerier exploderar på himlen. Kvinnan, Sam (Jodie Whittaker), ger ifrån sig mobiltelefon, handväska och en ring innan rånet avbryts av att något faller ner från himlen och slår sönder en bil. Moses tar sig in i bilen för att se om det finns värdesaker där men blir anfallen av något som ingen hinner se tydligt innan det ger sig av.
Moses är inte den som tar sånt; han följer efter varelsen och det slutar med att han och hans gäng slår ihjäl den. De släpar med den till kompisen och marijuanalangaren Ron (Nick Frost, Simon Peggs vapendragare i filmer som Shaun and the Dead och Hot Fuzz) som anses bildad och intellektuell eftersom han tittar på National Geographic på TV. När inte ens han kan identifiera den vet de att de har fått tag på något speciellt, och när de ser fler falla från himlen beväpnar de sig och ger sig ut för att slåss.
Problemet är bara att de nya som kommer är helt annorlunda än den första. De är "gorilla-wolf motherfuckers", vilda, snabba, glupska, starka och farliga. Jägarna blir jagade och måste försvara sitt höghus - "the block" - från den här nya faran. Sam blir inblandad igen och tvingas ty sig till sina tidigare rånare för att ha en chans att överleva. Det finns en lokal gangsterboss (Jumayn Hunter), några tuffa brudar (Danielle Vitalis och Paige Meade), en skojig paranoid stoner (Luke Treadaway) och ett par orädda småungar (Michael Ajao och Sammy Williams) som desperat vill vara äldre, tuffa och lika respekterade som sin idol Moses.
Trots att hjältarna är ett gäng obehagliga och egentligen patetiska smågangsters är det omöjligt att tycka riktigt illa om dem, för de har stora portioner mod och lojalitet, till och med heder. De är sammansvetsade av yttre omständigheter men släpper in Sam i sin krets när det är dags för det, och de tänker inte ta skit från någon, varken polisen, vuxna eller några gorillavargar från rymden. Samtidigt har de en genuin kärlek till sina familjer, som de helst låter tro att de är välartade unga män som bara råkar klä sig och prata som kriminella.
Språket är ett kapitel i sig. Jag har ingen aning om hur man egentligen pratar i södra London, men antingen är det så här eller så har filmskaparna uppfunnit en helt egen slang som trots allt är fullständigt förståelig även för en svensk viting som jag. Framför allt flödar den helt naturligt ur karaktärernas munnar; det här är en av de filmer där ingen verkar vara en skådespelare. Alla hade lika gärna kunnat komma raka vägen från the block och bara råkat snubbla in på filminspelningen. De flesta av dem är färskingar i branschen och jag hoppas att det här leder till mer jobb för dem, särskilt för John Boyega och ynglingarna i hans gäng.
Rymdvarelserna har en intressant design som gör det bästa av en begränsad budget. De är formlösa massor av nattsvart päls och deras huggtänder lyser i mörkret, så att de ibland ser ut som svävande fosforblå käftar bland skuggorna. De förblir realistiska hot samtidigt som de aldrig blir så otäcka att vi tycker det är för hemskt att blanda in de två modiga småungarna Probs och Mayhem i historien.
Ledtrådar dyker upp om varelsernas natur och vi får den klassiska stunden när hjältarna lyckas räkna ut hur de kanske kan besegra dem, den klassiska stunden när de förbereder sig inför slutstriden, och så förstås själva slutstriden, ett genomförande av en våghalsig plan. Innan dess har vi haft hisnande actionscener, många roliga stunder, och blivit genuint underhållna hela vägen. Attack the Block är en traditionell mysfilm; den känns som en gammal vän trots att vi aldrig sett något riktigt liknande förut.
Attack the Block är manusförfattaren Joe Cornishs regidebut. Med den visar han att han begriper sig på lämplig humor, karaktärsteckning, scenbygge, stämning och att göra det bästa möjliga av en innovativ variation på ett klassiskt koncept. Jag tror vi kan förvänta oss stora saker av honom i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar