När en över fyrtio år gammal film huvudsakligen är känd för en enda scen - som Bullitt är för sin biljaktscen - är det inte alltid lätt att närma sig den. Hur bra den än var på sin tid kommer den att ha kopierats och imiterats i oändlighet, och även om de flesta kopiorna var underlägsna så går den inte att uppskatta på samma sätt som när den var ny.
Men ibland överlever storheten. Bullitts biljakt fick uppmärksamhet när den kom, har hyllats oavbrutet sen dess, och den fungerar faktiskt fortfarande. Arvet från Bullitt syns i nästan varenda biljakt som filmats sen 1968 och den har väl till och med överträffats en gång eller två, men man kan fortfarande se originalet och se precis vad det var som fångade publiken och kritikerna.
Som tur är så är resten av filmen inte heller dålig. Den gjordes innan actionfilmhandlingar reducerades till nödvändigt ont och alibi för de häftigare scenerna, och dess historia berör den eponyme Bullitt (Steve McQueen), en tuff polis med så coolt namn att det närmar sig parodi. Hans uppdrag är att beskydda Johnny Ross (Felice Orlandi), ett nyckelvittne i rättegången mot mafioson Pete Ross (Vic Tayback). Tillsammans med två kollegor (Don Gordon och Carl Reindel) inkvarterar Bullitt sig själv och vittnet på ett hotell.
Efter ett mordförsök på vittnet ligger Bullitt illa till och han börjar jaga mördarna. Naturligtvis får han en deadline från chefen och emedan jag inte är helt säker på att han hotas med att förlora sin bricka så skulle det inte förvåna mig om så vore fallet. Bullitt upptäcker att allt inte är som det verkar, han plockar pusselbit efter pusselbit, deltar i den berömda biljakten och visar sig ha haft rätt hela tiden.
Visst är det formulaiskt (även om det inte var lika uttjatat 1968 som det är nu), men det är underhållande och Steve McQueen har nog sällan varit mer McQueen än han är i Bullitt. Framför allt har han aldrig kört bil coolare. Det är det nog ingen som har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar