Professor Masahiro Mori myntade begreppet "the uncanny valley" om hur vi människor tycker bättre om sånt som liknar oss, fram till en viss punkt. När det är för nära en människa utan att faktiskt vara en människa blir det otäckt, obehagligt och motbjudande. Människolika robotar och ryckiga dockor får det att rista till i ryggraden på de flesta av oss.
Det är därför människorna i filmer som Up och WALL-E inte ser ut som verkliga människor utan är karikatyrer med överdrivna drag, snarare gulliga gosedjur än faktiska personer. Pixar vet att de inte kan göra människor helt perfekt och lägger sig hellre på säkert avstånd än skapar kusliga tingestar som får biobesökarna att kura ihop i sätena.
Robert Zemeckis och de andra bakom The Polar Express borde ha följt Pixars exempel. I den här datoranimerade historien om en pojke som sent på julaftons kväll vaknar av att ett magiskt tåg stannar utanför hans hus för att föra honom och andra barn till tomtens stad på Nordpolen, är samtliga karaktärer - barnen, konduktören, en luffare som tydligen bor på tågtaket - i stället så mänskliga som möjligt, vilket inte är mänskligt nog. Slutresultatet är att man inte gillar någon av de figurer man ser och att man helst vill att de ska hålla tyst och flytta sig ur bild. Särskilt den lilla flickan med Chantel Valdiviesos röst ger ett otäckt intryck och jag undrar vem som kunde se henne och komma fram till att hon var klar att skickas ut på bioduken.
Om det hade varit filmens enda fel så hade det väl varit acceptabelt, men The Polar Express lyckas dessutom samla den klassiska sagans svaga punkter utan att väga upp dem med charm och värme. Tydligen finns det ett fysiskt tåg som på julaftonsnatten forslar oräkneliga barn från deras hem till Nordpolen och tillbaka, utan att vi får någon förklaring på att ingen märker detta eller att tomtens existens inte är allmänt erkänd.
Historien är också oändligt utdragen. Den hade fungerat som en tjugo minuters kortfilm. men för att göra den till en långfilm av femdubbla längden var filmskaparna tvungna att trycka in sekvens efter sekvens som saknar funktion för huvudhistorien eller karaktärernas utveckling.
Visuellt är The Polar Express ett experiment som fungerar fantastiskt så fort vi slipper se en enda karaktär. Narrativt är The Polar Express tämligen blank. Som historiedokument varnar den för att försöka dra tekniken längre än den är mogen för. En dag kommer vi att se perfekta CGI-människor, men tills dess är det bättre att ta Pixars väg och förvrida sina karaktärer på söta sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar