Alex (Sverrir Gudnason) är ett formidabelt klantarsel. Han är drömsk och ambitionslös, konstant försenad och kroniskt arbetslös. Flickvännen Lisa (Cecilia Forss som jag tyckte så bra om i I rymden finns inga känslor och som gör lika bra ifrån sig här, trots en mindre tacksam roll) tvingas sköta hem och försörjning ensam då Alex inte ens lyckas hämta dottern Josefin (Sisi Uggla) på en helt ledig dag. Till slut får hon nog och kastar ut honom.
Han lämnar Stockholm, tar tåget till Hudiksvall och sin bror, som inte heller har något större förtroende för honom men i alla fall låter honom sova på soffan. Han börjar leta jobb, troligen mest för att återvinna Lisas gunst, men det enda han hittar är ett jobb med utvecklingsstörda. Det ingår dock en lägenhet, så Alex tar det.
Givetvis är han försenad och får sig en utskällning av veteranen Hanna (Vanna Rosenberg) innan hon visar honom hur det går till på Paradiset. Han får träffa de sex utvecklingsstörda (Theresia Widarsson, Mats Melin, Bosse Östlin, Maja Carlsson, Ellinore Holmer och David Gustafsson) som arbetar med vedhantering och lär sig knyta skor. Alex gör sig till vän med dem och börjar genast vända den etablerade ordningen upp och ner, vilket irriterar både Hanna, chefen Anna-Lena (Marie Robertson) och de utvecklingsstördas anhöriga, särskilt den koleriske fadern Peter (Claes Malmberg). Alex vill att hans skyddslingar ska ha roligt och uppleva nya saker medan det gamla gardet föredrar strukturer och ordning.
Jag har fruktansvärt svårt för den här typen av historier. Jag hatar när en dumbom till nykomling, som inte har en aning om nånting, instinktivt kan och vet bättre än människor med faktisk kunskap och erfarenhet. Jag avskyr när den irriterande fan kan genomföra en välbehövlig revolution på tanklös välvilja och vägran att acceptera ett nej. Ändå kunde jag inte undgå att förföras av den här lilla berättelsen. Alex sex nyblivna vänner är charmiga och roliga; vi skrattar med dem, aldrig åt dem, och filmen degenererar aldrig till freakshow.
Visst är Hur många lingon finns det i världen? förutsägbar och klichéartad. Visst följer den troget sin formel, men det finns en anledning till att formler finns och den är att de fortfarande fungerar. När det görs så här fint gör det ingenting att vi rätt tidigt vet ungefär vad som kommer att hända, och slutscenerna förlåter hur som helst ganska mycket. Det här är en film man först skrattar åt och sen mår bra av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar