Var börjar man? Inga ord kommer att vara tillräckliga. Jag har recenserat flera enastående usla filmer och jag tycker att jag har lyckats framföra vari deras kvalitetsbrist består, men när det gäller en av de senaste medtävlarna om titeln "sämsta filmen någonsin" sviker orden mig. Jag vet inte om jag kan kalla den sämre än Manos, the Hands of Fate eller The Star Wars Holiday Special, för den finns inte i samma universum som de. Den lever på ett eget existensplan, i en värld som skapats inne i huvudet på en mycket besynnerlig man.
Tommy Wiseau kom på originalidén, skrev manus, fixade finansiering, regisserade, var producent, var exekutiv producent, och spelade huvudrollen. The Room är ett fullfjädrat uttryck för hans auteur-vision, och det är nog enda sättet som en film som denna kan födas. Om någon annan tillåts ha en åsikt kan det aldrig sluta så här illa.
Wiseau spelar Johnny, en änglagod och framgångsrik man med oförklarlig frisyr och distraherande accent. Johnny bor ihop med sin flickvän Lisa (Juliette Danielle), som han älskar, skyddar och försörjer. Deras lägenhet verkar vara en öppen samlingspunkt för deras bekantskapskrets. Denny (Phillip Haldiman) går till exempel ut och in som han vill medan Michelle (Robyn Paris) dyker upp när lägenheten är tom för att ha sex på soffan med sin pojkvän Mike (Mike Holmes).
Lisa har ett problem: hon älskar inte Johnny längre. Hon inleder en otrohetsaffär med hans bäste vän Mark (Greg Sestero), som blott alltför lätt faller för frestelsen men ångrar sig efteråt. Lisa diskuterar sina problem med sin mor Claudette (Carolyn Minnott), som tycker att hon ska stanna hos Johnny och genomföra det planerade bröllopet, och Michelle, som huvudsakligen fnittrar.
På beskrivningen låter det inte alls så fruktansvärt dåligt som det är. The Room lider av en grundläggande brist på logik. Non sequitur radas upp efter non sequitur. Karaktärer byter personlighet, ibland mitt i scener. En karaktär berättar i en kvick replik att hon har bröstcancer och det nämns sen aldrig mer. En beväpnad knarklangare dyker upp och försvinner. En karaktär försvinner och ersätts utan förklaring med en annan. Plötsligt har folk på sig kostymer och vi tror att det omtalade bröllopet äntligen ska ske, men i nästa scen ligger det fortfarande en månad in i framtiden och varför Johnny och de andra var så uppklädda får vi aldrig veta.
Trots allt detta - och trots de oändligt utdragna sexscenerna som emellanåt verkar anatomiskt omöjliga - är det ändå något helt annat som skickar iväg The Room till den speciella panteon där endast de uslaste av usla filmer vistas: skådespelet. The Room innehåller de sämsta skådespelare jag någonsin sett. Wiseau själv ger intryck av att vara en rymdvarelse som kommit hit för att studera mänskliga känslor. Skådespelarna läser robotaktigt upp sina repliker och väntar stelt på varandra. Samtalen flödar som ett datorprogram, rad efter rad efter förutbestämd rad. Replikerna själva ger dem ingen hjälp; ingen människa har någonsin talat som en karaktär i The Room. Det här är en av få filmer där man hör skådespelare säga "ha ha ha".
Ibland har skådespelarna fått hur mycket tid som helst på sig och vi får stå ut med pauser mellan replikerna. Ibland - särskilt i den ökända blomsteraffärscenen - verkar det som om de hade ett väldigt tight tidsschema att jobba med. Replikerna spottas ut så fort det går och ingen inblandad verkar ha någon som helst uppfattning om att det finns någon annan i närheten; de är där för att säga det de ska säga så fort som möjligt.
The Room har blivit en kulthit och visas på biografer där anti-fansen samlas för att hojta åt duken och kasta fotbollar till varandra (i The Room kan män endast umgås genom att kasta fotbollar); det är väl enda sättet att få ut något vettigt ur den. När jag nu läser om min recension tycker jag inte att jag lyckats förmedla riktigt hur djup den värdelöshetens ravin är som The Room gjort till sin. Den här filmen ligger bortom och under mänskligt språk; det enda sättet att förstå den är att se den, vilket jag inte kan rekommendera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar