Legenden. Det berömt usla, endast en gång visade, Star Wars-TV-programmet som George Lucas sagt att han gärna skulle slå sönder varje kopia av. Bland det första som producerades under namnet Star Wars efter den första filmen och allmänt ansett som inte bara det sämsta som någonsin producerats under namnet Star Wars utan något av det sämsta som förekommit på TV över huvud taget, alla kategorier. Ett program så mytologiskt undermåligt att till och med de allra mest fanatiska fansen varnar andra för att se det. Det är helt enkelt inte värt det, inte ens för geekcred.
Men människan är som hon är, en ostoppbart nyfiken varelse. Som Star Wars-fan, som filmrecensent, som dumdristig masochist måste jag ta en kula för publiken och se eländet. Jag kunde hur som helst inte föreställa mig att det skulle vara lika dåligt som ryktet påstår, och om det var det måste jag se det själv, bara för att veta hur något så dåligt ter sig i verkligheten.
The Star Wars Holiday Special är en svårbeskrivlig röra, men det är ju mitt jobb att försöka beskriva det obeskrivliga. Ramberättelsen rör Life Day, en viktig helg för wookieefolket som lever på Kashyyyk och tydligen gillar konsekutiva vokaler. Den ende wookieen vi känner från filmen är Chewbacca (Peter Mayhew), och när The Star Wars Holiday Special börjar är han på väg hem till sin familj - frun Malla (Mickey Morton), sonen Lumpy (Patty Maloney) och den åldrige fadern Itchy (Paul Gale) - för att vara med om Life Day-firandet.
Jag kallar handlingen för "ramberättelse" eftersom den endast är till för att fylla luckorna mellan mer eller mindre obegripliga och psykedeliska utfyllnadssekvenser, som ofta involverar sång och leder mig att ställa den klassiska filosofiska frågan: om utfyllnad tar tillräckligt stor del av den totala löptiden, är det fortfarande utfyllnad?
Vi ser Han Solo (Harrison Ford) och Chewbacca ombord på Millennium Falcon, och sen är det dags för en liten sketch. Vi ser Malla ringa Luke Skywalker (Mark Hamill) och fråga om han vet varför Chewbacca dröjer, vi undrar varför hon inte försöker ringa Chewbacca i stället, och sen är det dags för en liten sketch. Plötsligt får vi se en tecknad film med en blinkande C3P0, böjliga robotkroppar och Boba Fetts första framträdande där han pratar mer än i sina övriga uppdykanden sammanlagt. Det är som ett clipshowavsnitt från en TV-serie som - tack Gud - aldrig fanns.
Till och med de scener som påstår sig föra handlingen framåt är mördande tråkiga. Vi tvingas sitta igenom flera minuter oöversatt wookieedialog vilket är lika intressant som att lyssna på tolvskillingsoperan framförd av vildsvin. "Will you get on with it?", ryter en imperiesoldat och tittaren håller glatt med honom.
Allt kring The Star Wars Holiday Special skriker lågbudget. Exteriörbilderna av wookieernas hem är helt uppenbart en målning. Chewbaccas tre familjemedlemmar verkar tillhöra en helt annan art. Det är så att jag blir förvånad över att de fick låna Chewbaccadräkten och ett par stormtruppsrustningar. De hade i alla fall inte råd att avfyra några laservapen; det är enda anledningen till att Han Solo hellre knuffas än drar sin pistol.
Originalfilmen gjordes medvetet modelös i den mån det var möjligt och därmed har den blivit tillräckligt tidlös för att man fortfarande ska kunna se den trots att den gjordes mitt i disco-eran. The Star Wars Holiday Special väljer den motsatta vägen och dränker sig i psykedeliska scener, pastellfärger och LSD-inspirerad ljussättning. Life Day-firandet visar sig innebära en symbolisk - antar jag - promenad genom rymden till en stjärna som innehåller Livsträdet och något mer sjuttio än så kan jag knappt tänka mig.
Jag gillar inte att ge en etta i betyg om jag inte spontant frågar mig hur det här någonsin kunde komma till i ett rimligt universum. The Star Wars Holiday Special klarar det testet utan minsta ansträngning. Jag försöker - och misslyckas - föreställa mig de samtal som måste ha förts under produktionen.
"Vet du vad det här programmet verkligen behöver? En parodisk TV-kock i rosa klänning! Och vi kan ha en annan skådespelare bakom henne som sticker fram armarna så att det ser ut som om hon har fyra!" "Det är genialiskt!"
"Vi måste ha med Mos Eisley-baren, den fungerade så bra i filmen. Men vad saknade den? Beatrice Arthur som bartender! Sjungande bartender!" "Det är genialiskt!"
"Vi ger wookieefarfar en oförklarligt mänsklig virtuell älskarinna med skär glitterperuk! Och vad vill man göra med sin virtuella älskarinna? Se henne sjunga och dansa, så klart!" "Det är genialiskt!"
Men det värsta av allt är att det inte är roligt. Det går inte ens att skratta åt det; det har passerat alla uselhetsgränser och hittat en egen nivå av uselhet. Jag borde ha lyssnat på varningarna och nu upprepar jag dem, i full vetskap om att de bara kommer att öka nyfikenheten. Inte ens den mest fanatiske Star Wars-totalist bör se det här programmet. Om du nödvändigtvis måste, ladda upp med goda vänner och alkohol. Det kommer inte att hjälpa, men det kommer kanske att lindra plågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar