"Years ago, my mother used to say to me 'In this world, Elwood' - she always called me Elwood - 'In this world, Elwood, you must be oh so smart, or oh so pleasant.' Well, for years I was smart. I recommend pleasant."
Och trevlig är han, Elwood P. Dowd (James Stewart), en ständigt artig och gränslöst välvillig man som blir vän med alla, bjuder främlingar på middag och alltid har ett vänligt ord till övers. Det är svårt för oss att förstå varför hans syster Veta Louise Simmons (Josephine Hull) och hennes vuxna dotter Myrtle Mae (Victoria Horne) tycker så illa om denne oförarglige man att de desperat försöker hålla honom utanför huset när det vankas bjudning och Myrtle Mae högt önskar att han ska bli överkörd.
Det är inte att han dricker mycket - det gör han, men det verkar aldrig påverka hans beteende. I stället är problemet att han ständigt samtalar med en god vän som ingen annan kan se eller höra. Vännen är Harvey, en vit kanin som enligt Dowd är sex fot och tre och en halv tum lång. De är sällan åtskilda och Dowd presenterar gärna Harvey för alla han träffar. De är många; Dowd är oavbrutet men oansträngt social. På det lokala haket Charlie's är bartender och stamgäster vana vid Harvey och frågar vänligt Dowd hur det är med hans kaninkompis. För det mesta är det bra.
När Dowd och Harvey förstör en middag som skulle vara Myrtle Maes chans att komma in i finare kretsar och finna den man hon desperat söker får Dowds syster nog. Hon åker till ett sanatorium där hon träffar psykiatern Lyman Sanderson (Charles Drake), som hon hoppas ska tvångsomhänderta Dowd så att han kan bli botad från sina vanföreställningar.
Här verkar filmen falla ihop till en besynnerlig sorts förväxlingskomedi som bygger på att människor tittar bort i precis rätt ögonblick för att intrigen ska fortsätta fungera, och som dessutom bygger sin humor på olyckliga sammanträffanden med riktigt otäcka följder. Det fungerar inte som svart komik och det som sker är alldeles för allvarligt för att fungera som ljus, oförarglig humor.
Det visar sig vara en illusion och filmen byter lika snabbt karaktär igen. Harvey är ingen komedi i vanlig mening; i stället är den James Stewarts stora föreställning där han visar upp sin underbara skapelse Elwood P. Dowd. Hans vänliga sätt och mjuka röst för honom in i våra hjärtan och vi vill inte förlora honom. Harvey fungerar därför att Dowd aldrig blir irriterande; han är en människa vi önskar att vi hade i våra liv. En människa vi önskar att vi vore.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar