Efter tio år som universitetsprofessor har John Oldman (David Lee Smith) sagt upp sig från sitt jobb och tänker flytta. Han har i möjligaste mån undvikit att säga farväl till bekanta, men det hindrar inte en handfull arbetskamrater från att dyka upp för att ha en avskedsfest för honom. Redan från början hittar de underliga saker: en tydligen äkta van Gogh eller åtminstone en samtida kopia och ett förhistoriskt föremål.
När gästerna fått varsin plastmugg fin whisky börjar John berätta en till att börja med hypotetisk historia om en man som levt i fjortontusen år. När de lärde diskuterat möjligheten börjar John hävda att han är denne man, en stenåldersmänniska som av en för honom okänd anledning slutade åldras i trettioårsåldern.
Det här är en fantastisk idé med oändligt djup och enorm potential, vilket filmens karaktärer för övrigt påpekar. Genom ingående samtal, frågor och svar, mellan John och de professorer och studenter som samlats - en biolog, en historiker, en arkeolog, en antropolog, en psykiater och en bokstavstroende kristen - får vi ta del av hans berättelse. Den ljuder genomgående trovärdigt. Han vet det han borde veta, men det kunde han förstås fått från vilken lärobok som helst, och sina kunskapsluckor kan han förklara.
The Man from Earth är välsignad med ett väldigt intelligent manus. Dess författare Jerome Bixby (som färdigställde det på sin dödsbädd 1998) använder inte odödlighetsmotivet som en inslängd MacGuffin utan har tänkt igenom hur en fjortontusen år gammal man skulle uppleva världen och vad han skulle minnas. Givetvis skulle han aldrig kunna vara säker på sin exakta ålder, exakt var han föddes, vilket folk han ursprungligen tillhörde.
John har ivrigt följt vetenskapens framsteg och försökt pussla ihop sin egen historia utifrån nya upptäckter och sina egna minnen. Han tror att han från franska kusten såg Storbritanniens klippor, innan engelska kanalen var fylld med vatten. Han tror att första gången han såg ett hav var det Medelhavet, men han vet inte säkert. Han kan berätta om jordbrukets uppkomst och om religioners framväxande. Allt eftersom kvällen fortskrider börjar lyssnarna skapa sig egna uppfattningar om sanningshalten i det han säger.
Jerome Bixby hade ett fantastiskt koncept och gjorde ett enormt jobb med manuset. Tyvärr fallerade han då det gällde att skapa trovärdiga karaktärer; de känns alla djupt oäkta och deras repliker är skärande orealistiska. Skådespelarna lämnar också en del övrigt att önska. De porträtterar pappfigurer som troget följer manusets stela krav, inte människor som klentroget lyssnar på den mest bisarra historia de någonsin kommer att utsättas för. The Man from Earth försöker också drabba oss med en slutlig twist, men i en film där en universitetsprofessor redan avslöjat att han levt sen stenåldern finns det inte många tänkbara twistar som kan chocka oss.
Sammanfattningsvis är The Man from Earth en underbar idé, illa genomförd. Den framställer en ytterst intressant frågeställning och anstränger sig för att pressa all potential ur sin premiss, men sviks av stelhet, dåliga skådespelarinsatser och ett slutligt kapitulerande inför konventionell filmkonst. Jag kommer gärna att tänka på möjligheterna den berättar om, men sällan på själva filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar