Batmanveckan avslutas med The Dark Knight, som inte bara är den bästa Batmanfilmen utan den bästa superhjältefilmen någonsin och dessutom en av det förra årtiondets bästa filmer, alla kategorier. Den tar allt det som Batman Begins gjorde rätt - destillering, mörker, realism, filosofiska motsättningar - och vrider upp till elva, samtidigt som den häller i en ordentlig dos moralisk tvetydighet. Ingen, vare sig hjälte eller skurk, kommer ur The Dark Knight med fläckfritt samvete.
Batman Begins berättade Batmans bakgrundshistoria och gjorde det så väl att vi fick den första Batmanfilmen där hjälten var intressantare än skurken. The Dark Knight går tillbaka till normalläget och är Jokerns film. Heath Ledgers hypnotiska milstolpeprestation gav honom en postum och mycket välförtjänt Oscar. Ledger hittade något djupt, mörkt, förvridet och primalt i sin Joker, något som verkar beröra en uråldrig namnlös skräck. Han är det en människa blir som har släppt allt och därmed funnit frihet. Han har inga regler, inget samvete, inte ens någon självbevarelsedrift. Det enda han har är en önskan att visa världen hur falsk dess låtsade moral är.
Hur han blev sådan får vi aldrig veta. Det finns någonting i hans förflutna men det är inte säkert att han själv minns vad det var. Han är en ond naturkraft som inte kan stoppas eftersom han inte bryr sig om något. Hans jämlike och motpol är Batman (Christian Bale), som också fördärvades av en fruktansvärd upplevelse men valde att bli hjälte. Liksom Jokern är han beredd att offra allt han har för sitt ändamål, men deras ändamål är diametralt motsatta. Batman vet inte hur han ska hantera Jokern, denne man som är immun mot hans styrka och verkar fast besluten att krossa honom.
Är det Batman som dragit Jokern till Gotham City? Är det han som släppt lös denna pest över staden? Det finns redan amatörkopior av Batman som drar runt med hockeyskydd och hagelgevär och försöker bekämpa brott på samma sätt som sin idol, och Gotham Citys gangstrar blir bara hårdare. "It was always going to get worse before it got better" säger Bruce Waynes butler Alfred (Michael Caine), och värre har det blivit.
Batmans aktiviteter har slagit hårt mot Gotham Citys maffia. Tillsammans med polischefen Jim Gordon (Gary Oldman) och stadens nye distriktsåklagare Harvey Dent (Aaron Eckhart) jagar han dem, tar deras pengar och gör sitt bästa för att helt utradera dem. Jokern erbjuder sig att ta hand om maffians problem på enklast möjliga sätt: döda Batman. De förstår inte vad de gör när de säger ja. Jokern har helt andra planer än att bara döda Batman; han vill lämna sin signatur på Gothams psyke.
Jokerns invecklade planer försätter Batman, polisen och vanligt folk i omöjliga situationer där de måste göra moraliska val utan ett enda rätt alternativ. Liksom i The Killing Joke vill han bevisa att alla människor, hur goda de än anser sig vara, befinner sig en dålig dag från avgrunden. Människor är bara så goda som världen låter dem vara. Undantagen, som Batman och han själv, benämner han "freaks". Och han verkar ha rätt. Det krävs inte mycket innan Batmans hjältegloria börjar smutsas ner.
Roger Ebert har sagt att 1989 års Batman och uppföljaren Batman Returns misslyckades därför att Tim Burton försökte göra Batman till noir och det fungerar inte då noirs budskap är att det inte finns några hjältar. The Dark Knight är beviset på att han hade fel. Noirs budskap är inte att det inte finns några hjältar utan att hjältarna är få, ensamma och svagare än världens mörka krafter. Sin City är noir, och det är The Dark Knight också. Batman och Gordon är ensamma och tvingas göra större uppoffringar än de till att börja med kan föreställa sig.
Detta serveras med action och förstklassiga specialeffekter som inte tillåter en död sekund. Igenom biljakter, slagsmål och explosioner behåller The Dark Knight sina teman; det här är inte en film som fyller mellanrummen mellan actionscener med smart snack och släpper det så fort någon drar en pistol. Varenda scen behåller filmens sanningar och Batman tvingas om och om igen att spela efter Jokerns regler, till och med när han kör Batmobile eller spöar upp motståndare.
The Dark Knight utvecklar attityden till grundmaterialet som vi såg i Batman Begins. De här filmerna ser serietidningshistorierna som legender och myter, förvanskade när de berättats om och om igen, och visar oss de händelser som kan ha legat till grund för sagorna. Alla elementen finns här: Batmobile, Batcave, gadgets, Jokerns vita hud, röda läppar och gröna hår, Two-Faces halva ansikte och mynt, men de får verklighetstrogna förklaringar i stället för de naturlagstrotsande från serietidningarna. Det som fungerar i ett medium fungerar inte alltid i ett annat. Det The Dark Knight aldrig gör är att ta sitt material på något annat än hundraprocentigt allvar, och därmed sträcker den sig bortom serietidningsfilmens gränser och omdefinierar sin egen genre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar