En författarinna åker till ett hus i skogen för att skriva. I den närliggande byn bor fyra män. En av dem har familj. En annan är förståndshandikappad. Jag har nu avgivit en fullständig redogörelse för samtliga karaktärer i I Spit on Your Grave. Filmen är helt ointresserad av sina karaktärer och ser ingen anledning att ge dem personligheter.
När kvinnan solar i sin båt ger sig männen på henne. De har en egen båt och bogserar in hennes till stranden. De sliter av henne kläderna, misshandlar henne och våldtar henne i så tydliga och frossande scener som rimligen går att ha utanför våldtäktsporr. Hon kommer undan och flyr genom skogen. De hittar henne, misshandlar henne och våldtar henne. Hon lyckas ta sig hem. Där väntar de på henne, misshandlar henne och våldtar henne.
Hon överlever, tvättar sig, kammar håret, fixar sina kläder. Sen letar hon reda på de fyra männen och dödar dem. En blir hängd, en annan våldsamt kastrerad så att han förblöder, en tredje ihjälhuggen med en yxa och den fjärde söndersliten av en utombordsmotor. Utan ett ord är det dags för eftertexter.
Regissören och manusförfattaren Meir Zarchi har försvarat detta stycke avskräde med att våldet är nödvändigt för att berätta historien. Det har han rätt i, för utan våldet finns ingen historia. Filmen är våldet och våldet är filmen. Frågan är snarare varför man alls vill berätta denna historia. De moraliska frågorna kring hämnd berörs inte, vi får ingen som helst insikt i hur upplevelsen påverkat offret bortsett från att den fått henne att känslolöst törsta efter hämnd, och gärningsmännen är lika tomma som hon. Det finns ingenting där förutom förnedring, våld, mer våld, och slutlig död.
Men I Spit on Your Grave är faktiskt inte bara en väldigt vidrig film, den är dessutom mycket illa gjord. Zarchi verkar ha bränt all sin eventuella talang på de oändliga och avtrubbande våldtäktscenerna. I Spit on Your Grave är amatörmässigt filmad och dess ljud knappt hörbart, troligen därför att Zarchi insåg att de grå och meningslösa replikerna ändå inte är värda att höra. Skådespelarna kunde möjligen höra hemma i experimentell gatuteater.
De flesta riktigt usla filmer kan man i alla fall skratta åt. I I Spit on Your Grave finns det ingenting som lockar till skratt, bara till illamående, djup dysterhet och en undran om hur illa ställt det egentligen är med mänskligheten. Jag kan inte ens ge den en genretagg då jag inte kan komma på en genre som skulle acceptera den här filmen som medlem.
2010 gjordes en remake. Det är om möjligt ännu mer deprimerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar