Under en period på åttio- och nittiotalen sålde allt som det stod Stephen King på, och allt som det stod Stephen King på blev till film, och om det innebar att man strök allt som King hade gjort och bara behöll titeln så fick det bli så. Det värsta exemplet är väl Lawnmower Man, som bokstavligen bara delar namnet med Kings novell, men The Running Man ligger inte långt efter.
Både bok och film utspelar sig i dystopiska framtidsversioner av USA. Bokens hjälte Ben Richards är en fattig man som när hans dotter är sjuk och hans fru prostituerar sig inte har något annat val än att söka till livsfarliga TV-program där deltagarna sätter hälsa och ibland liv på spel för pengar. Han tas ut till det farligaste av dem alla, The Running Man. Han får lite pengar och uppdraget att hålla sig undan polisen och de särskilt anställda jägarna så länge han kan. Om han klarar det i trettio dagar får han leva, annars får hans efterlevande de pengar han dittills tjänat ihop. Rekordet ligger kring en vecka.
Bokens Ben Richards hade definitivt inte spelats av Arnold Schwarzenegger och han hade inte heller varit helikopterflygande polis. Denne Richards har hittills troget tjänat den totalitära, våldsamma amerikanska staten men när han beordras öppna eld mot civila gör han plötsligt revolt och hamnar i fängelse. Under ett flyktförsök filmas han och videosekvensen når Damon Killian (Richard Dawson), programledaren för filmens version av The Running Man. Han lyckas få dit Richards som tävlande tillsammans med dennes två medbrottslingar och en kvinna som Richards träffade under flykten.
Richards och de andra hamnar i spelzonen, ett avspärrat område som mest påminner om en postapokalyptisk stad av standardsnitt och som hemsöks av Jägarna, högteknologiska monster med dödliga gimmickar. SubZero (professor Toru Tanaka) är en hockeyspelare med exploderande puckar, Buzzsaw (Gus Rethwisch) åker motorcykel och använder motorsåg, Dynamo (Erland Van Lidth De Jeude) sjunger opera och har en elektrisk dräkt och Fireball (Jim Brown) leker med en eldkastare. Naturligtvis faller varje fiende för sitt eget vapen och Richards får fälla en badass actionhjältekommentar efter varje seger, även om han naturligtvis också får tillfälle att skona en hjälplös motståndare för att demonstrera att han inte är en skurk som de.
Richards visar sig givetvis oövervinnelig och det slutar med att han får kontakt med en revolutionär grupp som av någon anledning bor i spelzonen (nej, det går inte ihop alls; TV-kanalens antenner finns också där ute vilket är ännu märkligare) och naturligtvis har han precis de bevis rebellerna behöver för att få med sig hela befolkningen i sin kamp mot den onda överhögheten.
Actionscenerna har sina poänger och det är alltid lätt underhållning att se exotiska vapen användas, men allt annat är utfyllnad som filmskaparna inte la ner någon ansträngning på. Allting från Richards plötsliga attack av samvete till det orealistiskt positiva slutet (jämför med bokens slut) är hopsvängt för att ge Schwarzenegger en ursäkt att visa musklerna och döda på så intressanta vis som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar