När Tim Burton fick göra sin andra Batmanfilm hade han Edward Scissorhands bakom sig och hans stil var både mer utmejslad och mer välkänd. Vi känner igen Burton i det snötäckta Gotham City han skapat: en gotisk febervision där solen aldrig skiner och människor stängs in av svart betong. Under staden, i kloakerna, lever den groteskt deformerade Pingvinen (Danny DeVito som aldrig sett mindre rolig ut än här) och ovan staden, i sitt tornliknande högkvarter, planerar Max Shreck (Christopher Walken) sina superskurkprojekt.
Shrecks sekreterare Selina Kyle (Michelle Pfeiffer) snubblar över hans planer och blir därför utslängd genom fönstret. Hon överlever, släpar sig hem, gör sig en skintight läderdräkt och börjar jama. Hon har blivit Kattkvinnan.
Under tiden tar Pingvinen kontakt med Shreck och de slår sig samman. Pingvinen kommer upp ur kloakerna och marknadsförs som en tragisk hjälte. Shreck hjälper honom att hamna på varenda förstasida och han börjar kandidera till borgmästarposten. Den ende som inte litar på Pingvinens godhet är Bruce Wayne (Michael Keaton) som i hemlighet är Batman. Han råkar också hålla på att inleda ett förhållande med Selina Kyle, samtidigt som Batman slåss mot Kattkvinnan.
Batman Returns är ännu mer visuellt fascinerande än Burtons första Batmanfilm men den lider av den förstas grundproblem i ännu högre grad: det är något fundamentalt larvigt i den här historien. Christopher Nolan bevisade att man kunde eliminera det fåniga och därmed destillera det värdefulla i Batmanmytologin, men Burton tar sin bisarre Pingvin, sin vansinnesöverdrivna Shreck och sin fräsande väsande Kattkvinna på största allvar utan att någonsin distansera sig från de mindre seriösa versionerna i Batmans förflutna. Det är svårt att få ihop en långnäst, fingerlös Danny DeVito med Pingvinens på pappret tragiska bakgrundshistoria och det är svårt att acceptera att en sekreterare som faller ut genom ett fönster plötsligt skulle få för sig att bli kattklädd halvskurk.
Dessutom är Batman Returns nästan outhärdligt grå och dyster, och inte på ett berörande vis utan på ett sätt som gör att vi längtar efter slutet så vi kan gå tillbaka till vår egen värld, där solen skiner ibland och det finns människor som inte förlorat allt hopp och förbannats av evig tungsinthet.
Batman Returns är mycket skickligt gjord, men har tappat bort vad det är vi vill se i en film. Det gråsvarta skådespel Burton har satt ihop är fantastiskt, men det förvandlar världen till en mörk och deprimerande plats där ingen gärna vill vistas. Jag känner inte med dess invånare, jag vill bara lämna dem och glömma dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar