Batman (1966) - 4/6

Bit efter bit av information dyker upp om The Dark Knight Rises, den tredje filmen i Christopher Nolans Batmantrilogi och redan innan den är färdig en stark kandidat till titeln "bästa tredjefilm i en serie någonsin". Som casual superhjältenörd och icke-apologetisk älskare av Nolans The Dark Knight inspireras jag till att ha Batmanvecka här på filmbloggen. Vi börjar med 1966 års Batman, en långfilmsversion av den vansinnigt fjantiga TV-serien från sextiotalet. Samtliga läsare nynnar just nu signaturmelodin och om någon till äventyrs inte gjorde det har hen börjat nu.

Låt oss från början vara överens om vad det handlar om här. Vi pratar inte om den psykiskt ärrade mörke riddaren som är två sekunder från att slå ihjäl varenda jävel, utan om en lätt lönnfet skojfigur i blågrå tights. Det rör sig inte om ett korrumperat och ruttet Gotham City som plågas av hjärtlösa missfoster utan om POW, BIFF och OOF. Och det är precis vad vi får också.

Det är ordvitsar, stiliserade slagsmål, helt orimliga deduktionsfärdigheter och klentroget skratt efter klentroget skratt. Det är precis vad vi är vana vid från serien. Ibland skrattar man med filmen, ibland skrattar man åt den, men man skrattar hela tiden. Det är svårt att tänka sig att filmskaparna inte visste precis hur camp och larvig deras film var. Jag tror att vår reaktion är precis vad de var ute efter.

Batman (Adam West) och Robin (Burt Ward, som senare redogjorde för sina sexuella eskapader i boken Boy Wonder: My Life in Tights) går igenom en inledande actionscen där Batman får nytta av ett antihajmedel (Batman vinner alltid om han är förberedd) och upptäcker sen att fyra superskurkar slagit sina påsar ihop: Jokern (Cesar Romero som vägrade att raka av sin mustasch och i stället vitsminkade över den), Pingvinen (Burgess Meredith som måste ha haft ett väldigt sinne för humor), Gåtan (Frank Gorshin som kan se galnare ut än de flesta galna människor) och Kattkvinnan (Lee Meriwether som bara spelade rollen i filmen; i serien var det Julie Newmar och Eartha Kitt).

Med enbart denna information - fyra samarbetande skurkar - räknar Batman ut att skurkarnas plan måste vara att ta över hela världen. Han har rätt. Det har han alltid. Deras vapen visar sig vara en dehydrator som kan förvandla människor till pulver, men det är lugnt, Batman kan rehydrera dem. Han kan till och med skilja dem åt när de har blandats ihop, även om det inte blir helt perfekt i slutändan.

Det är fånigt, skrattretande och inte ens i närheten av att vara på allvar. Men det är aldrig tråkigt och Batman försöker aldrig vara ett seriöst drama i alla fall. Om man går in i den med rätt förväntningar får man ut precis vad man var ute efter, om man förväntar sig något annat blir man gravt besviken.

Some days, you just can't get rid of a bomb.