Ibland undrar jag varför filmskapare bryr sig om att använda en förlaga när man tydligen inte är intresserad av att göra en filmversion av den. Mutant Chronicles använder bara namnen från och en ytterst vag historiemässig koppling till den spelvärld som jag gärna hade sett i filmform, Battlestar Galacticas viktigaste element fanns inte i originalserien, och The Spirits skapare har uppenbarligen läst lite av Will Eisners serie men bestämt sig för att ignorera den.
I serien var Spirit (vars riktiga namn var Denny Colt, en polis som låtsades dö och blev en maskerad brottsbekämpare) en muntrare version av Batman, en superhjälte utan superkrafter, utan gränslösa tekniska och ekonomiska tillgångar, utan enorm genialitet, som rensade upp i Central City enbart med sin fyrtiotalshelyllekarlinställning, sina två nävar och sin förmåga att ta stryk. Trots att serien ofta var på allvar var det inte ångest som drev ut Spirit på gatorna och han tappade aldrig sitt sinne för humor. De övernaturliga inslagen var få, utspridda och sällsynta.
I filmen har Spirits (Gabriel Macht) fysiska tålighet blivit en magisk superkraft som binder honom till ärkefienden Octopus (Samuel L Jackson), som i serien var en mystisk brottsling som aldrig visade ansiktet men här sprätter runt fullt synlig i allt märkligare kostymer. Seriens sorglösa syn på sitt ämne har försvunnit och ersatts av en blek Sin City-kopia. Jag älskar mycket av det Frank Miller har gjort, men en filmversion av Spirit var inte uppdraget för honom.
Spirit ska ha självdistans och humor samtidigt som han behåller ett dystert drag som får honom att ständigt verka på vippen att misslyckas och förlora. Varför bry sig om att sno namnen från den hyggligt obskyra serien? Om Spirit, Octopus och de andra hade haft andra namn hade inte en enda människa ställt sig upp i biosalongen och hojtat "Stopp och belägg, belägg och stopp, detta är bara en ripoff av Spirit!".
Visst, du har rätt. Jag ska se på filmen utan att tänka på förlagan. Jag ska låta den stå på egna meriter och strunta i eventuella emotionella kopplingar jag har till en gammal tecknad serie som jag kanske inte hade känt till om jag inte hade varit långvarig prenumerant på Fantomen.
Saken är den att även om jag struntar i det misshandlade seriematerialet så finns det inte mycket att njuta av i The Spirit. Alla utom Samuel L Jackson verkar ha förlorat all skådespelartalang och han har i stället valt att spela över så hårt att filmen knappt lyckas hålla honom inne. Han vet precis vad det är han befinner sig i, en personlighetslös historia där alla andra är platta pappfigurer och han har chansen att bränna på varenda cylinder och bli den fetaste operaskurk han nånsin fått porträttera på film. Den chansen tog han, och han är det enda underhållande i The Spirit.
Annars sitter jag bara och tittar på den Sin City-liknande miljön de här ointressanta personerna rör sig i, och önskar att jag satt och såg Sin City i stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar