Nu för tiden, när en stor effektbudget inte innebär en snyggare film utan bara ännu otroligare händelser på duken, är det underbart att se vad en liten budget kan göra när den backas upp av talang och hämningslös vision. Ink skapar sin egen parallellvärld lika trovärdigt som Hellboy II (340 gånger större budget) eller den första Harry Potter-filmen (500 gånger större budget).
Medan vi sover slåss två magiska grupper mot varandra. De goda kallas Storytellers och skänker oss ljuvliga drömmar som ger värdefulla insikter. De onda kallas Incubi och plågar oss med mardrömmar. Det finns varelser som rör sig mellan de två grupperna och en av dem är ett kåpklätt missfoster som kallas Ink. En natt besöker han en liten flicka som heter Emma och kidnappar hennes själ. Storytellers jagar honom men han kommer undan och medan han håller hennes själ fången ligger hon i koma.
Uppdraget att rädda henne faller på en liten grupp Storytellers och deras Pathfinder, en besynnerlig man med igentejpade ögon. Han har annorlunda förmågor än de andra. I en underbar scen som ensam hade gett den här filmen en femma i betyg finner han världens rytm och skapar en improviserad Rube Goldberg-maskin som leder till en trafikolycka som leder till att Emma får en chans. Det är en scen som jag ville skulle fortsätta för evigt, med sin musik och takt och skönhet.
Under tiden angrips Ink av en Storyteller som försöker befria Emma, men han besegrar henne och nu har han två fångar. Hon vägrar låta sig skrämmas av Ink och gör sitt bästa för att ge Emma mod och humör medan hon arbetar sig innanför hans emotionella pansar.
Ink är en vacker film med unik design. Se den, se dess Incubi och säg sen att du sett något liknande. Den använder färg, musik, rytm, rörelse, okonventionell klippteknik och känslor för att skapa poesi. Den bygger upp en värld som jag vill besöka igen lika gärna som Midgård eller den där galaxen långt långt borta, och den gör det med så enkla medel att den måste fylla luckorna med fantasi och en obetvinglig kärlek till filmmediet. Jag skulle inte kunna förklara slutet om jag försökte, och det gör mig ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar