Tre män - en präst (Minoru Chiaki), en skogshuggare (Takashi Shimura) och en arbetare (Kichijirô Ueda) - söker skydd undan ösregn och medan himlen öppnar sig berättar skogshuggaren om en obegriplig händelse som trycker hans sinne. Ute i skogen hittade han en mans lik och efter att ha anmält det till polisen kallades han att vittna.
Han berättar sin korta historia och får sen lyssna på tre andra vittnesmål. Det alla är överens om är att den notoriske banditen Tajômaru (Toshiro Mifune) anföll den numera döde samurajen (Masayuki Mori) och hans vackra hustru (Machiko Kyô). Han band fast samurajen vid ett träd och våldtog kvinnan, och det slutade med att samurajen låg död.
Banditen har sin version av vad som hände däremellan, kvinnan har sin version, och till och med den döde samurajen får via ett medium berätta sin version. Ingen av dem håller med någon av de andra. Två av dem måste ljuga - och skogshuggaren är av någon anledning övertygad om att alla tre ljuger - men skogshuggaren finner det obegripligt att de ljuger på detta vis som knappast visar dem i bästa ljus.
När Rashômon kom var dess struktur unik. Att i tillbakablickar visa något annat än den absoluta och objektiva sanningen, det hade aldrig tidigare gjorts i filmkonstens historia. Här får vi se de olika versionerna spelas upp av skådespelarna som om de faktiskt hänt, men de kan inte existera tillsammans. För Rashômons regissör Akira Kurosawa var det ett genidrag som gjorde honom till ett namn i Europa och förde in japansk film i det europeiska medvetandet. Strukturen har sedermera kopierats åtskilliga gånger; dussintals TV-serier har ett Rashômon-avsnitt och greppet har använts i en uppsjö filmer så olika varandra som Hero och Hoodwinked.
Det skulle räcka för att göra Rashômon till en film som måste ses och är värd att hyllas, men dess egenvärde ligger i att historien om banditen, samurajen och hustrun inte är dess huvudtråd även om den ägnas allt fokus. Den egentliga berättelsen utspelar sig mellan prästen, skogshuggaren och arbetaren där de söker skydd undan regnet.
Prästen vill tro alla människor om gott. De kan inte ljuga så skamlöst som skogshuggaren påstår, särskilt inte den döde mannen. Så syndiga kan vi inte vara, vi människor, att vi ljuger till och med efter döden.
Arbetaren är cynisk, självisk, och pessimistisk. Människor bryr sig bara om sig själva, världen är kall, grym och farlig, och det enda man kan göra är att ta hand om sig själv och inte bry sig ett dugg om någon annan.
Skogshuggaren, vars världsbild skakats av det han varit med om, blir den som löser dilemmat och visar hur det verkligen ligger till med mänskligheten. Är hoppet ute som arbetaren påstår och prästen fruktar, eller finns det godhet kvar till och med i dessa farliga tider? Rashômon ger sitt svar i en skulpterad, vacker slutscen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar