Manos, the Hands of Fate (1966) - 1/6

Det finns många dåliga filmer. De flesta är bara tråkiga, grötiga och vanligt taffliga. De misslyckas med att underhålla eller beröra. Bortom dem hittar vi filmer som är så dåliga att de är aktivt frånstötande och det är direkt obehagligt att titta på dem. Bortom dem finns de filmer som är så dåliga att deras själva uselhet har ett underhållningsvärde. Man kan skratta åt de undermåliga skådespelarprestationerna, de gigantiska hålen i den korkade handlingen, pappkulisserna och de platta, torra, tomma replikerna. Bortom dem har vi filmer som man inte ens kan skratta åt, man sitter bara och skakar på huvudet åt att de någonsin blev gjorda.

Bortom de filmerna finns Manos, the Hands of Fate.

Det fanns en tid när Plan 9 from Outer Space var standardsvaret på frågan "Vilken är den sämsta filmen någonsin?" på samma sätt som Citizen Kane är standardsvaret på motsatsfrågan. Det var en oskuldsfull tid. Sen hittade folket bakom dåligfilmkavalkaden Mystery Science Theater 3000 en obskyr rulle och visade den i ett avsnitt som blev klassiskt. Manos hade återupptäckts och filmvärlden skulle aldrig bli den samma igen.

Historien om Manos, the Hands of Fate börjar i sextiotalets Texas, där försäkringsmäklaren och gödselförsäljaren Harold P. "Hal" Warren träffade manusförfattaren Stirling Silliphant (In the Heat of the Night) och slog vad med den senare om att han kunde göra en lyckad skräckfilm på en minimal budget.

Totalt $19000 gjorde Warren av med på filmen. Rollerna spelades av amatörer (huvudrollen tog han själv), filmandet sköttes med en kamera som bara rymde trettiotvå sekunders film i taget, och ljud kunde inte tas upp på plats så samtliga röster dubbades i efterhand.

Även under dessa svåra omständigheter tycker jag att han borde ha kunnat producera en bättre film. Manos är en lärorik föreläsning om alla misstag som det går att göra med en film. Warren och hans folk uppfann förmodligen några nya. Varje scen börjar och slutar med en stunds tystnad som även den mest amatörmässige filmklippare hade gjort sig av med. Filmen inleds med en lång och meningslös sekvens som hade innehållit förtexter om Warren haft råd att lägga dit några. Flera scener hade lika gärna kunnat komma från en helt annan film; kanske en där de hade haft något att tillföra. Slutet lyckas som genom ett mirakel vara både klichéartat och chockerande.

Tydligen var Warren trots allt det ovanstående ändå övertygad om att han hade en bra film. Han arrangerade galapremiär i El Paso, bjöd in borgmästaren, och hyrde en limousin som släppte av ett gäng skådespelare och sen körde runt hörnet för att hämta upp nästa gäng. Några minuter in i filmen hade alla illusioner krossats, publiken vrålskrattade och Warren lämnade salongen. Manos visades under en kort period på några biografer och glömdes sen bort innan Mystery Science Theater 3000 hittade den och presenterade den för en ny generation fans som älskar att hata.

Om du är skarpsynt har du vid det här laget lagt märke till att jag inte sagt ett ord om handlingen. Det är för att det inte behövs; handlingen är irrelevant. Manos är inte en film utan ett fenomen, en förvriden hyllning till filmkonsten, en symbol för den makt som film har över oss. En makt som kan få en medelålders försäkringsmäklare att tro att han kan skapa något vackert, gripande och bestående även när han saknar alla förutsättningar för att lyckas. Jag vill gärna tro att han såg på Manos med samma inställning som den ökänt usla sångerskan Florence Foster Jenkins uppvisade när hon bemötte sina kritiker med orden:

People may say I can't sing, but no one can ever say I didn't sing.

17/4: Persepolis (2007)