En ung man står inför domstolen, anklagad för mord på sin far. Hans ansikte blixtrar förbi, alldeles för snabbt för att vi ska hinna skapa oss en uppfattning om honom. Filmen handlar inte om honom. Filmen handlar om de tolv män som skickas in i juryrummet för att på en och en halv timme avgöra hans öde.
Från början är elva av dem övertygade om hans skuld. En ensam man står emot. De andra elva är häpna. Har han inte sett samma bevis som de? Har han inte hört samma vittnesmål? Hur kan han tro något annat än att den unge mannen tog sin kniv och högg sin far till döds?
Att berätta mer om handlingen vore att riskera att förstöra en fantastisk filmupplevelse. Filmer som 12 Angry Men görs alldeles för sällan. Tolv män, tolv utmejslade personligheter, var och en med sina egna anledningar att tro eller misstro det de hör och ser, sina egna fördomar, sina egna motiv, både synliga och djupt dolda. Detta är en film utan hjältar och skurkar även om det finns karaktärer som närmar sig båda arketyperna. Det finns knappt någon action, inga intriger, inga onda planer, inga räddare som anländer i sista ögonblicket. Det är bara tolv män som talar med varandra. Handlingen utspelar sig formellt i det lilla rum som filmen tillbringar 93 av sina 96 minuter i, men i verkligheten utspelar den sig i de tolv männens huvuden.
Det hade aldrig kunnat fungera utan skickliga skådespelare. Bland de tolv finns Henry Fonda, Joseph Sweeney, Martin Balsam och Jack Klugman, idel veteraner som vet hur man kryper inuti en roll tills tittaren glömmer att han sitter och betraktar en skådespelare. Bäst insatser levereras ändå av E.G. Marshall som svårövertygad och ytterst rationell börsmäklare och George Voskovec som invandrare, omåttligt stolt över sitt nya hemland och gränslöst hängiven dess ideal.
Jag skulle förmodligen kunna tillbringa filmens tre- eller fyrdubbla löptid med en pekpinne i handen och inte göra annat än visa ut små, genialiska detaljer. Sidney Lumet planerade och genomförde ett magiskt arbete med en film som praktiskt taget utspelar sig i realtid och får tittaren att känna sig som om han befinner sig i samma rum som de tolv, hör deras höjda röster, drar sig tillbaka när de fäktar med armarna, känner doften av dem på denna årets varmaste dag som gör humör lika heta som asfalten utanför. Jag vet inte om det skulle övertyga någon, så jag nöjer mig med att säga att 12 Angry Men är den enda film som jag omedelbart efter att jag sett den för första gången, såg en gång till.
18/4: Att angöra en brygga (1965)
1 kommentar:
I sanning en helt genialisk film! Lätt en av mina favoritfilmer of all time.
Skicka en kommentar