Sucker Punch inleds underbart. I en musikdriven, nästan ordlös sekvens får vi se filmens namnlösa huvudperson (Emily Browning) förlora sin mor, attackeras av sin styvfar och bevittna hur styvfadern dödar hennes syster. Styvfadern skyller på henne och får henne inskriven på ett mentalsjukhus där en korrumperad vårdare ska se till att få henne lobotomerad så att arvet efter modern tillfaller styvfadern.
Nu flyr huvudpersonen in i en fantasivärld, tydligt baserad på mentalsjukhuset. Där är hon Babydoll, nyanländ fånge på en strippklubb/bordell och i stället för lobotomi är hotet en rik kund som gillar oskulder. Därifrån flyr hon in i ännu en fantasivärld där hon är en levande animekaraktär med skolflickeuniform och katana.
Och det är här filmen tappar mig. Trailern gav intrycket att filmens syfte var att ta allt som stereotypa geeks gillar och pressa in det i samma film. Beväpnade strippor, robotar, odöda nazister, bomber, drakar, orcher, automatvapen, glänsande svärd, jättesamurajer och en flygande battlemech. När den biten väl kom var jag inte intresserad längre. Vid det laget hade jag börjat bry mig om Babydoll och ville se historien om en ung oskyldig kvinna som spärras in på ett mardrömslikt dårhus, eller historien om nykomlingen i en grupp sexslavar. Inte en historia om halvnakna stridsmaskiner.
Sucker Punch tar en väg som garanterar att alla blir besvikna. De som vill se lättklädda kvinnor hugga robotar i bitar upptäcker att de sekvenserna utgör en mycket liten del av filmen och inte lever upp till trailern. De som vill veta hur det går för Babydoll på bordellen får stå ut med att hennes flyktförsök inkarneras som symboliska actionscener, givetvis filmade med desorienterande klipp och dessa eviga uttjatade tidsförändringar i Matrix-stil. De som bryr sig om originalpersonen och hennes öde på mentalsjukhuset måste lida sig igenom lejonparten av filmen och försöka räkna ut vad allt detta har att göra med ramberättelsen. De som är nyfikna på varför en mentalpatient skulle fly in i en fantasivärld som är som bäst marginellt bättre än verkligheten får aldrig svaret på den frågan.
Jag uppskattade Zack Snyders tidigare alster. 300 var en actionfest där varje scen tävlade med den föregående i att vara överdriven. Den fungerade tack vare sin självdistans och att den inte låtsades vara något annat än just en orimlig actionfest. Den tog inte sig själv på allvar. Watchmen hade ingen anledning att inte ta sig själv på allvar; den var på allvar och därtill en av de bästa medieöverföringarna någonsin. Sucker Punch hamnar mittemellan och faller därför; den tar sig själv på allvar men det står i skarp kontrast till bilderna vi ser.
Om filmen inte blir ihågkommen för något annat - vilket jag tror är en reell möjlighet - så borde den i alla fall få ett pris för sämsta filmtiteln på länge. Sucker Punch är titeln på en Judd Apatow-komedi, inte på den här berättelsen.
19/4: Min granne Totoro (1988). Jag skulle egentligen skriva om In the Name of the Father i dag, men jag var på bio i går. In the Name of the Father följer vid tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar