Jag kom aldrig längre än ett och ett halvt kapitel in i Jean M Auels bokserie om Cro Magnon-flickan Ayla som blir föräldralös och uppfostras av en grupp neanderthalare, så jag vet inte mycket om hur trogen filmen är sin förlaga. Att döma av bokens tjocklek kan det dock inte vara något vidare med den saken, men hur mycket manusförfattaren än skar bort så är det inget som stör tittaren.
Det finns saker jag gillar med Clan of the Cave Bear. Neanderthalarna är inte bara moderna människor klädda i djurskinn, kanske lite korkade och osofistikerade, men på det stora hela inte särskilt långt ifrån killen som sätter sig bredvid oss på morgonbussen. De talar inte på samma sätt som vi, de tänker inte på samma sätt som vi, men det är tydligt att de är nära släkt med oss. De har seder, myter, en syn på "de nya" som Ayla (Daryl Hannah) tillhör - våra förfäder, som slutligen kommer att utrota dem. När Ayla kan räkna längre än fingrarna räcker är det en sensation. Det har ingen lyckats med förut.
Särskilt språket imponerar. Filmens neanderthalare har ett enkelt men effektivt språk som kombinerar ord med gester, ett språk vars huvuddrag det faktiskt går att lära sig medan man tittar. Vi lär oss känna igen ljud och bitar av kroppsspråket.
Jag finner heller inget att klaga på själva berättelsen. Här finns känslor, dramatik, djupa orättvisor, tillfällen för sympati och empati, tillfällen för vrede, tillfällen för glädje. Om Ayla är lite väl perfekt, lär sig saker och ting lite väl lätt, så är det ett fel som alltför många filmer delar.
Så varför är det så tråkigt? Varför tar den här filmen aldrig tag i mig? Varför sitter jag bara och väntar på upplösning och eftertexter? Det kanske är det där med språket. Kanske räcker det inte att berättarrösten talar samma språk som jag, utan jag måste känna igen det karaktärerna säger. Annars ligger det för långt ifrån mig. Då borde jag kanske inte kunna uppskatta en film på koreanska eller något annat språk som jag inte känner igen en stavelse av, och det kan jag ju.
Jag blir till slut besviken på berättelsen, när den allra sista minuten i princip ogiltigförklarar allt det som föregått den och förvandlar Aylas jämlikhetskamp till något högst symboliskt, men jag tappade intresset för Clan of the Cave Bear långt innan dess.
Ibland är det lätt att identifiera varför man älskar eller hatar ett verk. Ibland är det obegripligt. Clan of the Cave Bear ligger i den senare kategorin. På pappret är den en mycket fin film. I verkligheten är den bara tråkig.
2/5: Un chien andalou (1929)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar