En barnamördare plågar Berlin. Vi följer honom när han visslande en pigg melodi rör sig genom stadens gator i jakt på sitt nästa offer. Hans ansikte hålls dolt medan han köper en ballong, närmar sig en liten flicka och lämnar över ballongen. Hennes mor ropar på henne. Hon svarar inte. Modern ropar igen, allt mer desperat. Men flickan är borta. Hennes leksaksboll rullar iväg. Ballongen har fastnat i telefontrådar, men den lossnar och försvinner mot molnen.
Redan i öppningsscenen visar Fritz Lang varför han kallade M för sitt bästa verk. Stämningen kryper från bilderna och lägger sig runt tittaren. Man är fast efter den första minuten.
Polisen jagar mördaren, men de lyckas inte få tag på honom. I sin ihärdiga jakt stör de stadens vanliga brottslingar, som kommer fram till att de själva måste göra något åt mördaren för att kunna fortsätta med sina egna aktiviteter. De allierar sig med tiggare som sprider ut sig och vakar över barnen i staden. De hittar mördaren och jakten är igång.
Hittills har han varit en jägare, som förföljt sina byten och nedlagt dem. Han har kunnat hålla sig undan från polisen, men den undre världen följer inga regler. Nu är han ett byte själv. De får tag på honom och drar ner honom till sina domäner, där de utsätter honom för en rättegång i den scen i filmen som hårdast fäster sig i hjärnan. Mördaren står demaskerad, avslöjad, utsatt inför rad efter rad av kalla män med orörliga ansikten. Tystnad. Tyst anklagan.
Han håller ett passionerat försvarstal. Han ser sig som bättre än vanliga brottslingar som begår brott av fri vilja. Själv är han ju sjuk, tvingad till sitt beteende av oemotståndliga drifter. "Vem vet hur det är att vara jag?", skriker han med en desperation och förtvivlan som får hela hans kropp att skälva.
Det är en känslig prestation från Peter Lorre. Det är aldrig lätt att göra en genomgående vidrig karaktär sympatisk. Jag tänker inte påstå att han lyckas fullt ut, men det var inte heller meningen. Han och Lang ville bara visa den här mannen som det han är - en patetisk varelse som för sig själv rättfärdigar handlingar som inte kan rättfärdigas.
M var med om att forma filmhistorien på ett sätt som inte är uppenbart i dag. När den gjordes fanns inte ordet "seriemördare" och kriminalfilmen var en sällsynthet, men framför allt var den en förelöpare till 40- och 50-talens noirvåg, som Lang hjälpte till att skapa. M utspelar sig i skuggor och tobaksrök, bland män med dolda ansikten. Det går knappt att skilja poliserna från brottslingarna. Lang vill bara visa det skitigaste, ruttnaste och lägsta i en stad på väg in i nazismens klor. Han hade älskat sitt land men det gjorde han inte längre. När han visade det ännu tydligare blev han tvungen att emigrera.
11/4: 12 Angry Men (1957)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar