Das Cabinet des Dr. Caligari (1920) - 5/6

Filmmediet är 115 år gammalt. Naturligtvis har det på den tiden skett en enorm utveckling och en gigantisk inlärningsprocess. Ingen kan begära att filmskapare som arbetade för 50 eller 75 eller 100 år sedan ska vara lika skickliga som de som i dag står på jättars axlar. Därför måste man bedöma gamla filmer utifrån sin egen tid och miljö. Det finns många filmer jag beundrar trots att de verkligen inte hade varit imponerande om de hade släppts i dag.

Sen finns det den andra sorten. Den sorten som inte behöver några ursäkter, inga rättfärdiganden, inga förklaringar. De står sig lika bra i dag, i konkurrens med filmer som har många årtiondens fördel. Dit hör Das Cabinet des Dr. Caligari. Den är lika slående och kuslig i dag som den måste ha varit 1920, när den var ny. Inte ens replikskyltarna, denna ofta parodierade relik från tiden före ljudfilmen, kan förstöra stämningen.

Att se Das Cabinet des Dr. Caligari är som att vandra genom en mardrömsversion av ett konstmuseum. Estetiken är inte hämtad från verkligheten utan från expressionismen. De varelser som rör sig i filmen har aldrig skådats någon annan stans. Genom innovativa påhitt - en ramberättelse, en twist i slutet - suddas gränsen mellan verklighet och fantasi ut. Det är otäckt. Förbannat otäckt. De tekniska begränsningar som filmkonsten ännu led av för nittio år sen är här inte en nackdel som rycker oss ur fiktionen utan en tillgång som för oss till en främmande värld.

Handlingen rör Francis, som berättar för alla som vill lyssna om sitt möte med en marktschreier som kallade sig doktor Caligari och på ett tivoli visade upp sömngångaren Cesare. Denne har den magiska förmågan att besvara vilken fråga som helst. Francis vän Alan frågade hur länge han har kvar att leva, vilket tyder på svår genreblindhet. Francis undersöker Caligari, upptäcker att denne använder sin hypnotiserade träl till att begå brott, bekämpar dem och lyckas till slut segra. Eller kanske inte.

När filmen är över vet vi mycket lite om vad som egentligen hände, vilket är högst passande för en film som inte har många beröringspunkter med verkligheten. Det är inte en historia som berättas, det är en upplevelse.

22/4: Basic Instinct (1992)