Matthew Modine spelar en ung man vars fågelintresse gett honom smeknamnet Birdy. Nicolas Cage är hans bäste vän Al Columbato. De växte upp tillsammans och även om Al aldrig förstod varför Birdy var mer intresserad av fåglar än tjejer så stod han vid sin väns sida, till och med när Birdy byggde mekaniska vingar och försökte flyga med risk för liv och egendom.
Nu är de vuxna och har återvänt från Vietnamkriget. Al blev skadad och försöker komma tillbaka till ett normalt liv. Birdy klarade sig fysiskt oskadd, men något hände med hans hjärna. Han befinner sig på ett mentalsjukhus där han tillbringar all sin tid med att huka på golvet och stirra i väggarna.
Al kommer för att hälsa på honom och se om han kan nå fram till sin vän. Han återkommer om och om igen, han har med sig saker från deras gemensamma förflutna, han pratar gamla minnen. Dessa scener växlas med sekvenser från deras ungdomstid och det är här filmen hittar sin storhet.
Nicolas Cage väljer av någon anledning ofta att figurera i dåliga filmer, men när han får en chans att visa vad han kan imponerar han alltid. Här agerar han i princip ensam, med en motspelare som inte får lov att uttrycka sig med annat än extremt små rörelser. Det hindrar honom inte att skapa en trovärdig, känslosam relation mellan dem. Vi förstår från början varför Birdy sitter i den besynnerliga ställningen och begriper inte varför Al inte verkar göra det. Det gjorde han, hela tiden.
Birdys läkare tror inte på att han kan bli frisk igen. Han ser Birdy som ett hopplöst fall, någon att spärra in och glömma. Al går inte med på det. Hans barndomsvän måste finnas någonstans där inne. Det måste gå att nå fram innan det är för sent.
Birdy är en originell film och Birdy är en originell karaktär, en verklig utmaning för Matthew Modine. Det är i samspelet mellan två skickliga skådespelare som filmen får sitt värde. Med två amatörer i rollerna hade Birdy varit en plåga. I stället är den vacker, udda, och värdefull.
30/4: Planet of the Apes (1968)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar