Jag har en känsla av att jag borde tycka om den här filmen men det gör jag inte, av ett mycket enkelt skäl: det finns inte en enda person i filmen som gör det uthärdligt att tillbringa en och en halv timme i dess värld. Det finns gott om filmer med obehagliga karaktärer, men människorna i Vicky Cristina Barcelona är varken djupa eller underhållande nog för att jag ska överse med att jag tillbringar hela filmen med att vilja strypa dem.
Javier Bardem är Juan Antonio, en vandrande kliché som använder sin välkultiverade känslig-fri-ande-image och låtsade intellektualism till att få ligga. Helst med två kvinnor i taget om möjligt och det hymlar han inte med, i förhoppning om att en skamlös bufflighet ska vara en så oortodox metod att det fungerar.
Scarlett Johansson är Cristina, en förvuxen tonåring som är osäker på sig själv, på världen och framtiden, och som inte fort nog kan falla för Juan Antonios tricks.
Rebecca Hall är Vicky, en påstått mogen och ansvarskännande kvinna som är förlovad med en bra och stabil man som avgudar henne. Det hindrar henne inte från att ligga med Juan Antonio ännu snabbare än Cristina.
Penélope Cruz är María Elena, Juan Antonios exfru som har större mentala problem än alla de andra karaktärerna tillsammans. Hennes humör flyger från ena ytterligheten till den andra, minsta motgång gör henne våldsamt aggressiv, hon begår gärna självmordsförsök och hon har mentala sammanbrott som hobby.
Kring dessa fyra rör sig en berättelse runt, runt i en spiral som inte leder någonstans och när filmen är över har den inte uppnått något annat än att irritera åskådaren. Det enda jag uppskattade var Christopher Evan Welch som berättarrösten. Ge den mannen vettigare saker att säga, snälla.
28/4: Michael Moore Hates America (2004)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar