Ibland undrar jag om de som växer upp nu, med all världens CGI som bara blir bättre och bättre, kommer att kunna uppskatta de filmer som en gång i tiden sågs som underverk av specialeffekter. Kommer det att vara ett dugg imponerande när sagovarelser bollar med sina huvuden i Labyrinth eller rymdskepp flyger över snön i The Empire Strikes Back? Spontant tänker jag mig att det inte kommer att vara det. De har redan sett allt, ingenting förundrar dem.
Å andra sidan kan jag fortfarande uppskatta en film som The Incredible Shrinking Man, gjord tjugo år innan jag föddes och på den tiden ett effektmässigt mästerverk. Jag sitter inte och småflinar åt taffligheten, jag sitter och gapar åt det de lyckades göra på en tid när man måste lura kameran, inte bara publiken.
Som i så många av 1950-talets science fiction-filmer är det radioaktivitet som är skurken i denna. Scott Carey (Grant Williams) är på semester med sin fru när han stöter på ett mystiskt moln. Först verkar det inte ha någon effekt, men ganska snart börjar märkliga saker hända. Han tappar sin vigselring, som om hans finger blivit smalare. Hans kläder verkar vara för stora. Det slutgiltiga beviset är när han visar sig vara lika lång som sin fru.
Carey krymper och försöker hitta ett sätt att leva med sitt tillstånd. Till slut bor han i ett dockhus och genom en serie olyckliga händelser hamnar han nere i källaren medan hans fru tror att han dödats av en katt.
Det är nu filmen börjar skina. Den välkända källaren är för den pyttelille Carey ett helvete fullt av faror. Värst av dem är en spindel, normalt sett inte ens ett irritationsmoment men nu ett dödligt, glupskt rovdjur. Carey är dock inte den som lägger sig ner och dör. Han samlar ihop all sin mänskliga uppfinningsrikedom, möter spindeln i tvekamp, och avgår med segern medan den underbara berättarrösten drar paralleller till människans färd från barbari till civilisation.
Det är källarscenerna som gör filmen, både berättartekniskt och effektmässigt. Carey befinner sig bland sådant vi alla känner igen från vår vardag, men för honom får de helt ny betydelse. Han lever en fantasi som jag ofta hade som liten - det välkända förvandlat - och jag kan inte se filmen utan att föreställa mig vilka okända världar som döljer sig i mitt eget vardagsrum.
Jag tror nog att den känslan kommer att finnas kvar även hos CGI-matade filmfans av den nyare generationen. Även om de inte imponeras av effekterna på samma sätt som jag så finns det en djup äkthet hos filmer som The Incredible Shrinking Man. Det är fortfarande värt något.
6/5: Monsieur Verdoux (1947)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar