Det finns en scen i The Inspector General som kommer att vara mitt bevisföremål 1A om jag nånsin måste bevisa att Danny Kaye var ett geni. Han försöker dra ett svärd ur skidan, och det fastnar. Det är hela skämtet, knappt värt att kallas skämt, men med sin förmåga att uttala repliker med ögonen och minspel gör Kaye det sanslöst roligt. Att han inte verkar ha en aning om att det han gör är roligt knuffar honom över gränsen in i briljans.
Den scenen tänkte jag på flera gånger under Att angöra en brygga. Det här är en film som i princip är ett enda skämt utdraget över en och en halv timme. En båt ska lägga till vid en brygga och misslyckas. Resten av filmen består av försöken att få in båten till land. Det är allt. Det borde inte vara så här roligt.
Men Gud, det är det. Snubbelkungen Gösta Ekman, den kärva Katie Rolfsen, straight man Tage Danielsson och framför allt Hans Alfredsson som den oförglömlige filmälskande och stockholmarhatande fiskaren Garbo gör ett platt och simpelt koncept till något som lockar fram skratt efter skratt.
Kanske är det kulturellt, för det är något djupt svenskt över den här filmen. Flera av karaktärerna är arketyper som fyrtio år senare skulle kunna vara symboler för Sverige. Vi har hört de här replikerna förut (kanske inte Garbos), sagda av människor i vår närhet. När det uppstår ett kortvarigt psykologiskt krig mellan människorna på båten och människorna på ön eftersom kräftorna finns på ön och nubben finns på båten (kräftor kräva dessa drycker och dessa drycker kräva kräftor, visar det sig) har jag svårt att tänka mig något svenskare.
Planerna för att få in båtfolket och snapsen till land blir allt mer intrikata tills det yttersta skämtet är just ansträngningen man lägger ner på att tre människor ska slippa bli blöta, ett öde jag ganska snabbt hade accepterat för att få mig en kräftskiva i stället för att vara kvar på den där båten. När en löjligt genomarbetad plan slutligen misslyckas är det tydligt att filmen följer den klassiska komedimodellen där det blir eländigare och eländigare för huvudpersonerna tills vi inte tror att det kan bli värre.
Sen kommer slutet, som bryter med det klassiska. Det var väl det enda möjliga slutet på den här historien, men det var ändå en överraskning.
25/4: Clan of the Cave Bear (1986)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar