En munlös huvudfoting med kaninöron traskar förbi och släpper ploppar som förvandlas till sjungande kopior av den själv, och det är bara förtexterna. Därefter får vi möta fyraåriga Mei (Chika Sikamoto) och hennes storasyster Satsuki (Noriko Hidaka) som tillsammans med sin far (Shigesato Iyoi) flyttar till ett nergånget hus på landet. Grannpojken Kanta (Toshiyuki Amagasa) hävdar att huset är hemsökt, och det verkar det också vara, men inte av spöken utan av andra varelser som vuxna inte kan se.
Mei stöter på två av dem och följer efter dem genom ett hål under ett jättelikt kamferträd ner i en sagovärld där hon träffar titelns Totoro, en grå och fluffig tingest som tävlar med Bamse i ofarlig snällhet.
Det är det som utmärker Min granne Totoro. De här varelserna, till och med de små svarta håriga sakerna som flyger omkring i skuggorna, är ofarliga, de är vänliga, de gör inget annat än att fylla oss med barnslig förundran. De vuxna är inte elaka eller korkade som de annars brukar vara i barnfilmer. Meis och Satsukis far lyssnar på deras historier om Totoro och säger inte emot. Om han tror på det låter jag vara osagt, men om inte så låter han dem ha sin harmlösa fantasi ifred.
Studio Ghibli är kända för sina vackra handtecknade miljöer. Animatörerna är inte lata; de lägger gärna ner extra arbete för att en trollslända eller fjäril ska kunna flyga förbi utan att ha minsta inverkan på handlingen. Här har de skapat en vacker värld utan skurkar och ondska. Det finns knappt ens en handling, bara en situation som leder till en annan och växlar mellan vardaglig barndomslycka och fantasifulla underverk. I Min granne Totoro måste man inte bekämpa både ondingar och sina dumma föräldrar som inte begriper nånting. I stället står man och väntar på bussen tillsammans med ett snällt troll. Och lånar ut sitt paraply till trollet.
Det är inte lätt för mig att ge ett betyg till Min granne Totoro. Å ena sidan finns det inte mycket till handling, mycket lite drama, ingen konflikt, få skratt, knappt något alls av det jag normalt associerar med bra filmer. Å andra sidan vill mitt inre barn ge den en femma bara för kattbussen. Jag tror att det här är en film där man ska lyssna på sitt inre barn.
26/4: Eastern Promises (2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar