Charlotte "Charlie" Newton är en tonåring (som ser betydligt äldre ut; Teresa Wright var 24 när hon spelade rollen) som i sitt vanliga medelklasshem känner att världen är grå och tråkig och meningslös, och hennes familj är hopplös, och hela hennes tillvaro har fastnat i gamla hjulspår. Det enda hon kommer på som kan göra henne glad igen är hennes morbror, Charles Oakley (Joseph Cotten). Hon döptes efter honom och har alltid känt ett särskilt band dem emellan. Glad i hågen rusar hon iväg för att skicka ett telegram och be honom besöka dem fast hennes mor avråder henne. Man kan inte bara be en så upptagen man som morbror Charlie att åka tvärsöver landet för att hälsa på.
Varför är morbror Charlie så upptagen? Vad är det egentligen han pysslar med? Det verkar ingen ha klart för sig. Det visar sig i alla fall att unga Charlie inte var ensam om sina tankar; morbrodern är redan på väg och ingen kan vara gladare än hon. Det måste vara deras koppling. Telepati.
Morbror Charlie anländer. Han för med sig fina minnen från förr. Han ger familjen presenter, han stannar på obestämd tid och han tänker sätta in en stor summa pengar på banken där pappa Newton (Henry Travers) arbetar. Livet leker, men inte länge. Morbror Charlie har en hemlighet. Han växlar mellan den snälle släktingen och en helt annan personlighet som dyker upp och försvinner på sekunder. Mystiska saker börjar hända, och det verkar bara vara unga Charlie som förstår att något är fel. Bandet till morbrodern känns inte lika speciellt längre.
Hitchcock underskattade inte sin publik och följde inte The Law of Conservation of Detail. Han räknade med att vi kunde tänka och minnas. Han gav oss fullständiga karaktärer även om inte varje litet drag skulle bli relevant senare i handlingen. Det är sällsyntare än man kan tro. Egenheter brukar vara planteringar som får sin payoff i tredje akten, men inte här. Hitchcocks karaktärer har annat för sig än att agera på film. Trots detta är Shadow of a Doubt tight och väl hophållen. Den fyller varenda en av sina 103 minuter.
Wright glider mjukt från den nerdeppade tonåringen till den bedårade flickan till den misstänksamma amatördetektiven medan Cotten spelar sin roll så tvetydigt han kan. Under tiden roas vi av faderns diskussioner med en god vän om det bästa sättet att mörda och komma undan med det, ett samtalsämne som först är oförargligt men snart reflekterar något väldigt mörkt och därmed hela filmen, vars miljö är en idyllisk liten stad full av människor som inte har värre problem än att unga flickor kommer för sent till biblioteket, men vars tema hör hemma i skuggorna.
15/4: Das Cabinet des Dr Caligari (1920)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar