Jag ville så gärna tycka om den här filmen. David Lynch har gjort så mycket bra - Twin Peaks, The Elephant Man, Mulholland Drive, Lost Highway - och Eraserhead är ett legendariskt alster som denne märklige man tillbringade sex år på, utifrån ett manus han skrev som student. Med andra ord, en direktlänk rakt in i David Lynchs hjärna.
David Lynchs hjärna är ett otäckt ställe.
Jag tänker inte berätta vad filmen handlar om. Inte för att undvika att förstöra den för er och inte för att jag inte vill prata om det utan för att jag svär vid skaparen att jag inte har en aning. Det är 89 bisarra minuter fulla av några av de mest besynnerliga bilder som fångats på film. Det är sångerskor i värmeelement och muterade spädbarn, mystiska gudomligheter och människoförtärande suddgummifabriker.
Det sägs att det finns en fråga som man aldrig får ställa till David Lynch: Hur gjorde du babyn? Jag önskar att det inte vore så. Mutantbabyn är verklighetstrogen samtidigt som den inte liknar något levande jag sett. Den beskrivs bäst som en ond, deformerad spädbarnsversion av ET. Den rör sig och låter. Vad Lynch än gjorde för att med sin minimala budget skapa detta monstrum så förtjänar han en medalj. Det är en bild jag aldrig kommer att glömma.
Lynch kallar Eraserhead för sin mest andliga film. Han säger att han satt och läste bibeln när han stötte på en vers som uppfyllde hans vision för filmen och knöt ihop allt till en helhet. Han tänker aldrig avslöja vilken vers det var.
Är det strunt alltihop? Är hemligheten bakom babyn simpel och mondän, och finns den hemliga bibelversen inte alls? Det är mycket möjligt och om det hade gällt nån annan än David Lynch hade jag nog trott det. Men i hans fall kan man aldrig veta.
Om jag hade förstått ett dugg av Eraserhead hade jag säkert älskat den, men om Lynch försökte säga något annat än att hans huvudperson var extremt stressad, förmodligen psykiskt störd och drabbad av hallucinationer så missade jag det. Därför är jag tvungen att ge Eraserhead ett dåligt betyg fast jag tycker att alla som gillar film borde se den minst en gång. Om inte annat så är den en unik upplevelse och sådana finns det inte för många av.
14/4: Insignificance (1985)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar