Jag hade höga förväntningar när jag satte mig ner för att se Breaking the Waves. Jag tyckte om både Dogville och Manderlay (även om den senare fick mig att smått börja förstå varför Lars von Trier har kallats misogyn) och de recensioner jag hade läst höjde den till skyarna. Jag börjar tro att det gick automatiskt. von Trier är ett geni, så det är klart att det är en bra film.
Breaking the Waves är ingen dålig film, den är bara långsam, ganska tom, och nästintill obegriplig. Huvudpersonen heter Bess McNeill (Emily Watson) och har vuxit upp i en sträng kalvinistisk by i Skottland. Det är inte en särskilt utvecklande miljö men jag får intrycket att Bess inte hade varit en vidare klipsk människa var hon än hade vuxit upp.
Bess blir förälskad i Jan (Stellan Skarsgård), en norrman som arbetar på en oljerigg i närheten. De andra byborna tycker förstås inte om deras kärlekshistoria - han har ju helt fel tro, han kommer från världen utanför, och så vidare - men Bess tycker att hon har hittat meningen med livet och hatar varenda ögonblick som hon och Jan är ifrån varandra.
Hon ber till Gud att han ska komma hem så fort som möjligt, och på sätt och vis blir hon bönhörd. Han skadas i en olycka, skickas hem till Bess, och hon klandrar sig själv. Jan kan inte ha sex längre. Han ber Bess ha sex med andra män och berätta för honom om det, så att han på sätt och vis fortfarande kan ha ett sexliv med henne. Det är en chockerande tanke för den strängt uppfostrade Bess, men hon vill göra allt för sin Jan.
Här kunde filmen ha tagit två olika vägar. Jag trodde att Bess skulle njuta av sin sanktionerade otrohet, slå sig fri från sin uppfostran och bli en modern upplyst kvinna. Det var den historien jag trodde att jag skulle få se, men i stället fick jag se historien om en inte överdrivet smart kvinna som förnedrar sig för kärleks skull.
Jag är övertygad om att det skulle kunna göras en bra historia av det, men Breaking the Waves är inte den historien. Bess agerande blir mindre och mindre rationellt tills jag inte förstår hur ens hon kan tro att hon fortfarande gör det Jan vill eller det Gud vill heller. Filmen faller ihop i förutsägbara klichéer men har i alla fall ett sista rörande ögonblick innan eftertexterna rullar.
10/4: Manos, the Hands of Fate (1966)
2 kommentarer:
Jag som är barnsligt förtjust i statistik är nästan mest lycklig över etikett-systemet. Löjligt så klart, men för min del får du mycket gärna fortsätta vara flitig med korrekta labels.
Ingen är analare än jag, så etiketterna fortsätter naturligtvis.
Skicka en kommentar