Musikvideon till Prodigys "Smack My Bitch Up" låter oss se en kväll genom huvudpersonens ögon. Det festas, knarkas och slåss, varpå huvudpersonen raggar upp en tjej och drar med henne hem. I videons sista sekunder vänder sig kameran mot spegeln och vi får se att huvudpersonen är en kvinna. En kompis som tyckte att den videon var det mest briljanta som skapats visade den för mig och jag kunde nästan höra hans puls när det kritiska ögonblicket närmade sig och han väntade på min reaktion. Han blev nog rätt besviken när den kunde sammanfattas som "ja, det är klart, den kunde ju inte sluta på något annat sätt, det fattade man ju femton sekunder in".
Jag känner likadant inför slutscenen i Planet of the Apes. Efter att ha tillbringat filmen på en extremt jordliknande planet där det finns apor och människor och alla aporna talar engelska (vilket för övrigt tyder på att språkutveckling inte slog igenom bland våra håriga släktingar) blir Charlton Hestons Taylor chockad och förbannad när han får veta att han befinner sig på Jorden. Det är tydligen tänkt att publiken ska bli lika hisnande överraskad som han, och av allt att döma blev de flesta det också.
Okej, jag förstår varför språk oftast ignoreras i science fiction och fantasy. Jag vet att man måste acceptera vissa förändringar av verkligheten för att en historia ska fungera. Om varenda alien i Star Trek hade ett eget språk skulle serien vara omöjlig, så de talar engelska allihop och vi kommer överens med Gene Roddenberry att vi ignorerar det och han inte gör något dumt av det.
Det gör Planet of the Apes. Här är det en poäng att det är just engelska aporna talar, en gåta som för sin lösning i slutscenen. Kan Taylor verkligen aldrig göra kopplingen och inse att det kanske eventuellt finns något slags samband mellan hans egen planet, där engelska talas, och den här planeten, där engelska talas? Tror han att två planeter hade parallell språkevolution? I verkligheten behöver man en rätt redig hjärna för att ens få kamma en astronauts hår, men i den här världen skickar de vilka jönsar som helst.
Framför allt fanns det aldrig något annat sätt för filmen att sluta. Vad skulle Taylor annars hitta när han på hästrygg ger sig ut i den förbjudna zonen tillsammans med sin stumma flickvän? Vad kan doktor Zaius möjligen ha varnat honom för, om inte detta?
Slutscenen är i alla fall ikonisk och effektiv till och med om man räknat ut hemligheten i förväg. Tyvärr finns inget sådant försvarstal för den andra ansträngda intrigvridningen: Taylors skada i halsen. Den gör - väldigt praktiskt för handlingen - att han inte kan prata, utan att orsaka några andra problem över huvud taget. När skadan släpper, släpper den omedelbart. Inget hostande fram av enskilda stavelser medan halsen läker; nej, det är "take your stinking paws off me, you damn dirty ape" direkt.
Det är synd, det hela. Planet of the Apes är en film som mitt trettonåriga jag hade älskat om inte till och med han hade kunnat genomskåda den. Det finns ett par av uppföljarna som jag tycker om och konceptet som sådant är det inget fel på. Jag kanske borde läsa boken och se om den är mer övertygande.
7/5: Hachiko: A Dog's Story (2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar