"Think of it as a point system. One for flowers, two for dinner, three for an orgasm. You need 26 points for them to trust you, and then you can go back to watching football."
Orden kommer från Nikki (Ashton Kutcher), en professionell boytoy i Los Angeles. Han har inget hem och ingen inkomst men han är snygg och charmig, så han lever på att nästla sig in hos äldre rika skönheter. Han är bra på det, väldigt bra på det, i alla fall i början. Han är inte lika skicklig på att upprätthålla förhållandet, så han rör sig från kvinna till kvinna och det verkar vara så långt hans livsplan sträcker sig.
Vi träffar honom ungefär samtidigt som Samantha (Anne Heche), hans senaste försörjerska. Hon är ett riktigt kap: rik, snygg, fantastiskt hem, litar snabbt på honom. När hon är borta kan han festa i hennes lyxhus, när hon är hemma tar han hand om henne och njuter av livsstilen hon förser honom med. Så fort han får en chans ligger han med unga snygga tjejer; han kan förföra dem lika lätt som de äldre.
Runt honom finns vännen Harry (Sebastian Stan) vars lägenhet Nikki använder som förvaringslokal för sina saker, och exflickvännen Emily (Rachel Blanchard) som fortfarande är hans vän trots att deras förhållande om och om igen leder till ställen hon inte vill.
En man som Nikki måste förr eller senare träffa en kvinna som hans tricks inte fungerar på, som tar sig igenom hans noggrant uppbyggda pansar. Detta är Heather (Margarita Levieva). Hon är också snygg och kvick, betydligt smartare än Nikki, och hon har sina egna hemligheter. Till att börja med är det svårt att förstå varför Nikki så snabbt fäster sig vid denna servitris som han bara växlat några få ord med, men svaret är egentligen enkelt: han är van vid att få de kvinnor han vill ha. Hon fascinerar honom för att han inte kan få henne.
Jag var inställd på att avsky den här filmen. Jag visste visserligen från The Butterfly Effect att Ashton Kutcher kan göra bra roller, men jag visste också från allt annat jag sett honom i att han huvudsakligen gör skräp. Handlingen ("Ashton Kutcher som gigolo") låter som ett skämt, en hjärndöd och snabbt utspydd rulle för att fiska pengar från Punk'ds målgrupp. Den har fått dålig kritik och inte ens Simon som önskade den här recensionen är ett fan.
Dessutom hatar jag människor som Nikki. Jag hatar dem i verkligheten, jag hatar dem på film och efter två meningar hade Nikki redan irriterat livet ur mig. Men tre meningar senare hade han mig. Jag ville veta hur det gick för honom och det fortsatte jag vilja. Med stigande förvåning insåg jag att jag faktiskt tyckte om Spread. Tyckte riktigt bra om den.
Ashton Kutcher gör en lika bra insats som i The Butterfly Effect. De fyra viktigaste biskådespelarna - Anne Heche, Sebastian Stan, Rachel Blanchard och Margarita Levieva - lever sig in i Nikkis kalla, ytliga glamour och deras karaktärer ger oss varsin bild av deras värld. De backar upp Kutchers Nikki medan han rör sig från de tidiga scenernas kringströvande gigolo genom en mörk process som leder till ostoppbar utveckling på ett sätt som han säkert hade hoppats slippa. Spread är ibland rolig men för det mesta en dyster inblick i en värld som för många (30000 unga snyggingar kommer till Los Angeles varje månad, hävdar Nikki) utgör den högsta drömmen.
Förvånad både över min egen reaktion och över att den här filmen misshandlats så av kritikerna gav jag mig ut och letade andra recensioner. Jag hittade några stycken som höll med mig, men de flesta avskrev Spread som en dålig film. En av dem blev besviken på att manuset inte vågade låta Nikki komma undan i evighet, och fortsätta leva som sorglös hedonist. Vilken horribel film det hade varit, som att se James Bond utan skurkar, pistoler eller gadgets. Som en porrfilm med för långa transportsträckor mellan sexscenerna.
Recensionssamlaren Rotten Tomatoes sammanfattade kritikernas konsensus som "Despite occasional detours into surprisingly dark territory, Spread overall is an ineffectual celebration of vacuous Los Angeles high life rather than a deconstruction of it" vilket får mig att tro att de sett en annan film än jag. Den Spread jag såg har ingen ljus bild av lyxen i Beverly Hills. Den visar i stället upp en fientlig värld där känslor trampas sönder bland pengar och ytlig skönhet. Nikki kommer inte ur sina äventyr oskadd och ärrfri.
Spread påminde mig om Alfie, både den från 1966 med Michael Caine och den från 2004 med Jude Law, som jag också var ganska ensam om att tycka om. Liksom Caine och Law kan inte Kutcher leva på ytan i evighet.
Okej, Spread är inte Alfie. Men den är en bra film, en film jag är glad att jag såg. Rent statistiskt kommer du förmodligen inte att tycka om den, men jag kan bara utgå ifrån vad jag själv tyckte, så jag rekommenderar den.
1 kommentar:
Jag utryckte mig lite klumpigt i min sista kommentar när jag skrev att det var en 'dålig film', hade jag tyckt att den var utan kvalitéer hade jag inte önskat den. Jag är fortfarande förvirrad över vad jag tycker om den, men det är ett gott betyg att jag tänkt på den i efterhand (mitt minne är ett ram-minne som töms när jag sover, att jag fortfarande minns den starkt dagen efter tyder på någonting i alla fall). Även stort plus till att filmen vågar sluta precis som den ska.
Filmens stora problem är ju att de som tror att de ska gilla den är helt fel målgrupp. De som uppskattar den måste på något sätt först bli ”lurade” att se den. Detta får ju grova konsekvenser när för snittbetyg etc (uppenbart exempel, Spread har säkerligen blivit bedömd av 85+% ”personer som gillar romcoms” jämfört med The Expendables som säkerligen fått sitt betyg av 85+% ”personer som gillar actionfilm” vilket via snittbetyg leder till slutsatsen att The Expendables är den bättre filmen).
Skicka en kommentar