Dogtooth (2009) - 4/6

Jag kan i alla fall säga två saker om Dogtooth: den är unik, och jag tycker bättre och bättre om den ju mer jag tänker på den. Nyckeln till den ligger i en enda replik; när den namnlöse fadern (Christos Stergioglou) ska uttala den värsta förbannelse han kan komma på säger han "må dina barn drabbas av dåligt inflytande".

Den han önskar detta fruktansvärda öde är Christina (Anna Kalaitzidou), filmens enda namngivna karaktär och den enda som får komma till det hus med inhägnad trädgård där fadern lever tillsammans med sin fru (Michelle Valley), två döttrar (Aggeliki Papoulia och Mary Tsoni) och en son (Christos Passalis) som alla befinner sig någonstans mellan de övre tonåren och tidig tjugoårsålder. Förutom fadern - som försörjer familjen - och Christina är det ingen som korsar gränsen mellan egendomen och omvärlden. Modern verkar leva där frivilligt medan barnen aldrig givits ett val.

De tre barnen hålls i total okunnighet om omvärlden. Överflygande plan påstås vara leksaker, ord som refererar till sådant som inte finns i deras lilla enklav ges falska betydelser ("hav" är faderns länstol, "karbin" är en vacker vit fågel och "zombie" är ett slags blomma) och de skräms med historier om köttätande katter och en bror som förvisats och nu lever på andra sidan det höga staketet.

Christina tillåts komma till huset för att mot betalning ha mekaniskt sex med sonen. Döttrarna ges inga liknande möjligheter men Dogtooth ignorerar inte helt kvinnlig sexdrift; faktum är att det är just att Christina har en sådan som leder till att det stabila familjelivet börjar bryta upp. Hon tröttnar på sonens inställning till sex och söker andra möjligheter vilket leder till obalans i faderns noggrant konstruerade verklighet.

Vi får aldrig någon närmare förklaring på varför de här två människorna valt att isolera sina barn och hålla dem obildade och mentalt outvecklade. Ingen bakgrundshistoria presenteras för att berätta varför fadern tycker det vore så obeskrivligt hemskt om han inte hade total kontroll över sina barns begreppsvärld. Vi ges bara en bild av två människor vars beskyddarinstinkt och föräldrakärlek förstärkts till orimlig nivå och lett till en bisarr lösning.

Dogtooth är visuellt explicit, både vad gäller sex och vad gäller våld. I det tidigare fallet är det så oerotiskt som det rimligen kan bli och i det senare fallet... filmvåld kan vara roligt, som i slapstick, det kan vara upphetsande och underhållande, som i action, det kan vara äckligt, som i skräck, och det kan vara fasansfullt obehagligt och nästan omöjligt att titta på, som i Dogtooth. Vid flera tillfällen flög mina händer som av sig själva upp mot ögonen och jag vred bort blicken.

Jag såg filmen tillsammans med en arbetskamrat som flera gånger sa att han såg fram emot att läsa min recension av den, och jag tillbringade stora delar av den med att undra hur jag skulle kunna skriva en. Dogtooth är mycket märkligare än min korta text kan förmedla, dess handling är tillskruvad och svårförståelig förutom i efterhand, och jag tror inte att jag har gjort den rättvisa. Men den är värd en titt bara för att uppleva något väldigt annorlunda, och för att den är mycket bättre än den först verkar. Annars hade jag inte tänkt så här mycket på den.