Piratfilm. Nu framkallar ordet bilder av Johnny Depp i eyeliner, innan det så var det dyra fiaskon som Cutthroat Island och Roman Polanskis Pirates, men en gång i tiden så var det vilda, lyckliga äventyrsfilmer med riggklättring, sabelstrider, änterhakar och vackra kvinnor filmade genom suddfilter, filmer som The Sea Hawk.
Genren har ett stort problem, nämligen att den bygger på att hjälterollerna spelas av ett gäng mördande stråtrövare. Det finns olika sätt att lösa det på, och The Sea Hawk väljer en metod som säkert fungerade bra på fyrtiotalet men inte har gått oskadd genom åldrandets misshandel.
Här avgörs en karaktärs moraliska status av vilken krona hen är lojal mot. Om man tjänar engelska drottningen är man god, om man tjänar spanske kungen är man ond. Drottning Elizabeth (Flora Robson) håller sig med en stab av kringseglande fribytare som angriper spanska skepp, men hon är god, så det är okej. Kung Filip (Montagu Love) bygger i hemlighet en armada för att angripa England, och han är ond, så det är inte okej. Som hjältens sanna kärlek uttrycker det: "I know nothing about war and politics, but I believe in you. Whatever you do must be right."
Dessa två viljor möts när kung Filip sänder en ny ambassadör, Don Alvarez (Claude Rains), till England. Alvarez tar med sig sin vackra niece Doña Maria (Brenda Marshall) som ska bli hovdam i England för att övertyga Elizabeth om Filips vänskap. Alvarez skepp angrips av en av de ovan nämnda fribytarna, de så kallade slaghökarna, och vi får oss till livs en hög skrattande, muntra pirater som verkar så glatt harmlösa att man nästan glömmer att de tänker hugga ihjäl en massa oskyldiga och sänka deras skepp. De anförs av den legendariske kapten Thorpe, spelad av den lika legendariske Errol Flynn.
Flynn var en fullblodsfilmstjärna av den gamla ullen, och det är hans förtjänst att The Sea Hawk är så underhållande som den är. Han kan fäktas blixtsnabbt och trovärdigt, svinga sig i rep, klättra i riggen och förföra kvinnor med ostoppbar bravur, och han gör alltihop medan han ser felfritt fager ut och undgår att fläckas av karaktärens handlingar. Thorpe är en charmig kanalje och en ostoppbar rackare, hans män älskar honom, han kommenderar dem med fast hand, och han tillåter ingen onödig blodspillan, ingen oartighet mot damer, och ingen bristande heder.
Thorpe går igenom en rad äventyr i Sydamerika, Spanien och ute på havet och naturligtvis hinner han och doña Maria med att bli kära i varandra, trots hennes inledande och förståeliga motvilja mot piraten som anfaller hennes fartyg och tar henne till fånga. Thorpe drabbas av all världens elände men tar sig ur det med hjärna, muskler, engelskt mod och ett aldrig bleknande leende. Även om de bästa scenerna kommer i början och i slutet så är The Sea Hawk sammantaget en underhållande upplevelse.
Den ger också ett smakprov på hur stunts och stridsscener såg ut innan teknologin tog över. I dessa CGI-tider finns det i praktiken inga gränser för vad filmskaparna kan visa oss, och det gör att de visar oss vildare och vildare saker tills det är helt omöjligt att tro på det vi ser. När Neo i Matrix Reloaded duckar för en kryssningsmissil ser det bara larvigt ut även om vi vet att han rör sig i ett datorsystem han kan manipulera, men när kapten Thorpe fäktas och hoppar och slår kullerbyttor känner vi tyngden av varenda rörelse, för det var riktiga människor som gjorde riktiga tricks och svärdsklingorna slog verkligen mot varandra i en hastighet som gör dem suddiga. Det ger filmer som The Sea Hawk en känsla av närvaro som CGI sällan uppnår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar