Det är så mycket som är fel med den här filmen. Den är en sportfilm med alla traditioner vi är vana vid men det behöver inte vara något dåligt. Man kan ta sportfilmens klichéer och skapa magi som i Whip It!, men här kombineras de med obegripliga personlighetsförändringar, en klimaxtävling utan betydelse, en klassisk magisk neger och en berättare vars barndomskaraktär är ett av de minst trovärdiga barn jag sett på film. Det enda den lyckas med är att visa upp lokalpatriotismens inneboende löjlighet, men det gör den med bravur.
Depressionen har slagit hårt mot Savannah, Georgia. John Invergordon (Harve Presnell), den rikaste mannen i staden, har begått självmord efter att ha lagt alldeles för mycket pengar på en magnifik golfbana som nu aldrig kommer att användas. Hans dotter Adele (Charlize Theron) vaknar av att ett gäng äldre affärsmän kommit in i hennes sovrum och står och stirrar tyst på henne. Huruvida detta är förenligt med god sydstatssed är oklart. Hon tänker i alla fall inte sälja marken bara för att affärsmännen, ledda av Neskaloosa (Peter Gerety), ska kunna sälja vidare till ett pappersbruk. I stället tänker hon hålla en uppvisningsturnering på golfbanan med sina sista slantar i förstapris. Det kommer att dra folk till banan, är hon övertygad om.
Neskaloosa och de andra är naturligtvis emot hela idén men också tämligen lugna. Hon kommer ändå aldrig att få dit spelare som Walter Hagen (Bruce McGill) och Bobby Jones (Joel Gretsch), som för övrigt var golfstjärnor i verkligheten också. När hon kvickt och smidigt lyckas med det får Neskaloosa folket att kräva att en av Savannahs egna söner ska möta dem och upprätthålla hembygdens ära. Den tioårige pojken Hardy Greaves (J. Michael Moncrief) föreslår Rannulph Junuh (Matt Damon) som före första världskriget var stadens stora golfhopp och även Adeles fästman. Han gick i krig, kom tillbaka förstörd inombords, och har tillbringat åren däremellan vid ett pokerbord med ett glas i handen.
Hardy, Adele och Neskaloosa (som obegripligt nog plötsligt är fast besluten att få golfturneringen att gå av stapeln som planerat) försöker på sina sätt få Junuh (han tilltalas alltid med endast sitt efternamn, till och med av exflickvännen, och aldrig med "mr" framför) att delta. När han en natt slår bollar ut i mörkret kommer Bagger Vance (Will Smith) vandrande ur skuggorna och erbjuder sina caddytjänster. Naturligtvis bestämmer sig Junuh för att spela, och från den tidpunkten är det omöjligt för honom att sluta. Han måste spela som om livet hängde på det.
Det gör det inte. Prispengarna spelar ingen roll; alla tre spelarna verkar ha fullt tillräckligt med pengar. Turneringens utgång spelar ingen roll; dess poäng var att skapa uppmärksamhet kring Adeles golfbana och det har redan lyckats när Hagen, Jones och Junuh ställer sig vid första teen.
Hardy blir hur som helst Junuhs förcaddy då han av någon anledning idoliserar en idrottsman som slutade spela innan han föddes och aldrig uppfyllde sin potential. Bagger Vance blir mentor åt dem båda två, en lätt-Zenig lågbudget-Miyagi som försöker få golf att låta som livet självt. Många filmer tar en väldigt specifik aktivitet och blåser upp den till något allmängiltigt, djupt och essentiellt, men The Legend of Bagger Vance tar alla priser när Will Smith låter de vaga visdomsorden flöda.
Det är grundproblemet med The Legend of Bagger Vance: karaktärerna beter sig som om det är något episkt viktigt vi tittar på, men det är bara en uppvisningsmatch. Visst är den viktig för Junuh själv, men vi har getts föga anledning att bry oss om honom.
Filmen bygger på en bok som bygger på den hinduiska heliga texten Bhagavadgita, historien om krigaren Arjuna och hans vagnförare Krishna. Ingen hade förmodligen märkt detta om huvudpersonen inte hade hetat R. Junuh, men de hinduiska tankarna syns tydligt om man vet att leta efter dem. Bagger Vance talar om att man ska hitta den mening med livet som man föddes med, att man ska fullfölja sitt förutbestämda öde. Den filosofin användes till att rättfärdiga årtusenden av indiskt kastsamhälle och den låter direkt vidrig när den kommer ur en svart mans mun i trettiotalets Georgia.
Det enda som jag fann underhållande var Joel Gretsch som den hygglige sportsmannen Bobby Jones. Jag blev inte förvånad när jag läste att det var hans karaktär som i verkligheten gav sig själv pliktslag han kunnat komma undan; i filmen är det naturligtvis Junuh. Jag satt och önskade att filmen hade handlat om Jones i stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar