Jim Carrey har gjort en hel del som jag tycker om: Truman Show, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, I Love You Philip Morris, Man on the Moon, Batman Forever, The Majestic... Jag gillar att han till slut lyckades slå igenom och få bra roller som han faktiskt gör bra. Jag tycker bara det är synd att vi först tvingades lida oss igenom en till synes oändlig rad dumma komedier: Ace Ventura-filmerna, The Mask och dagens ämne: Dumb and Dumber.
Även en blind höna hittar ett korn ibland, och det finns roliga stunder i Dumb and Dumber precis som det gör i alla Carreys filmer. Problemet är att de är få, utspridda, och nästan försvinner i ett hav av just dumhet. Stora delar av Dumb and Dumber går ut på infantil, pueril humor som varken får mig att skratta eller fnysa, den lämnar mig bara likgiltig.
Carrey spelar Lloyd Christmas, en man med marginell intelligens som bor tillsammans med sin kompis Harry Dunne (Jeff Daniels), inte mycket klipskare. De bor i ett kyffe, har det svårt med pengar, och är i största allmänhet två losers. Detta ändras - hoppas de - när Carrey kommer över en väska som tillhör den vackra Mary Swanson (Lauren Holly). De bestämmer sig för att resa till Aspen för att lämna tillbaka väskan till henne; Lloyd hoppas vinna hennes hjärta.
En stympad roadmovie följer innan de kommer fram till Aspen där en rad missförstånd drabbar dem. Kidnappningar, skjutvapen, hemliga agenter och stora mängder kontanter blandas in medan Lloyd och Harry beter sig som om de inte förstår vad som pågår, vilket de troligen inte gör.
Efter att ha sett Dumb and Dumber första gången tyckte jag inte om den, men allt eftersom tiden gick fastnade de bra skämten och allt det tråkiga försvann, så jag såg om den. Och insåg att jag hade haft rätt första gången. De där toppögonblicken försvinner i massan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar