Pina Bausch var en tysk dansös och koreograf, en legendarisk gigant inom modern dans. Medan Wim Wenders höll på att förbereda en dokumentär om henne dog hon plötsligt och då ville han lägga ner projektet men Pinas kollegor och elever fick honom att fortsätta. Resultatet blev Pina, som består av några av hennes största verk framförda av dansare som arbetade med henne och mellan numren ger oss korta hågkomster av Pina.
Jag är inte rätt person att recensera den här filmen. Jag vet ingenting om dans. Jag tycker det är kul att göra om jag är på rätt humör men till och med då handlar det om att planlöst göra bort sig så kreativt som möjligt, inte om något som liknar det Pina Bausch och hennes likar gjorde. När det gäller uttrycksfull dans så är det inte en konstform som ger mig särskilt mycket.
Jag respekterar disciplinen som krävs och jag imponeras av skickligheten, särskilt som det är något jag inte själv skulle kunna göra om jag så hade tränat sen jag var en zygot. Jag kan naturligtvis på ett rent estetiskt plan uppskatta vältränade kroppar som rör sig vackert. Men när det blir mer än så, ett slags kinetisk poesi, så tappar det mig. Jag har inte kunskapen som krävs för att förstå vad det var Pina gjorde som var så annorlunda, och jag har inte ens kunskapen som krävs för att förstå vad det är jag ser. Jag märker att Pina försöker säga något, försöker berätta en historia, men jag vet inte vad det är hon säger och jag kan inte följa berättelsen. Det ger mig intrycket att det försöker vara svårtytt; annars hade det haft repliker.
Roger Ebert brukar säga "If you have to ask what it symbolizes, it didn't" och det är en maxim jag tar till mig. Pinas dansnummer lider av just detta. Referenser, allusioner och symboler kan förhöja ett verk i oändligheten, men den bästa referensen är en som förstärker upplevelsen för den som förstår den och inte märks av den som inte förstår den. I Pina förstår man antingen varför ett gäng smutsiga dansöser står på grus och gång på gång kör armbågarna i sina egna magar, eller så undrar man varför de gör det. Och vet att man missar något.
Därför är varje betyg jag ger Pina orättvist. Jag borde bedöma den som dansdokumentär och om den är den bästa dansdokumentär som gjorts ska den få ett högt betyg. Problemet är att jag inte är kapabel att bedöma varken det eller Pinas egen gärning. När jag har sett den förstår jag att Pina var fantastisk på det hon gjorde, jag förstår att hon betydde mycket för dansarna hon arbetade med, men jag förstår inte varför. Jag förstår inte hur. Det finns ord men inga känslor, för känslorna ska förmedlas genom dansen som inte når fram till mig.
Om du vet mer än jag om den här konstformen, om du är insatt i modern dans och vet hur man tolkar de här rörelserna, om du kanske rentav hade hört talas om Pina Bausch innan det kom en film döpt efter henne, då är jag övertygad om att Pina är en fantastisk upplevelse för dig. Men det får du bedöma själv, för jag kan inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar