Pi (1998) - 6/6

Pi var den första filmen från Darren Aronofsky som senare gjorde den smärtsamma Requiem for a Dream, den vackra The Fountain, den framgångsdrabbade The Wrestler och Black Swan som jag ännu inte sett men av allt att döma passar väl in i sviten. I Pi möter vi Max Cohen (Sean Gullette) som sedd i backspegeln är en typisk Aronofsky-karaktär, så besatt av något specifikt att hela resten av livet och världen blir av sekundär betydelse.

I Max fall är det matematik. Han är övertygad om att världen kan beskrivas matematiskt och att mönster uppstår i alla system. Därför har världen ett mönster som han kan upptäcka. Många socialt udda människor har närt samma dröm, om än inte lika hoppfullt och tvångsmässigt som Max. Han studerar världen, försöker reducera den till siffror, och har byggt en dator vid namn Euclid för att göra förutsägelser baserade på hans upptäckter. Han har gett sig in på börsmarknaden och försöker få Euclid att förutsäga aktiekurser.

Allting annat är ointressant. Den vackra Devi (Samia Shoaib) söker kontakt men kan inte nå fram till Max. Lilla Jenna (Kristyn Mae-Anne Lao) fascineras av Max förmåga till huvudräkning, men de interagerar aldrig på något annat sätt än att hon ber honom multiplicera två tal och han gör det lika snabbt som hennes miniräknare. Den ende som Max har nån form av relation till är Sol Robeson (Mark Margolis), en pensionerad matematiker som han spelar Go mot.

Sol bistår med en vettets röst. Han tillbringade själv lång tid med att studera pi och försöka finna mönster i decimalerna, och han känner igen den spirande besatthet som hotar att erövra Max. Sol försöker förklara för Max att det finns annat i livet än matematik, men för Max är det inte sant. Allt är siffror.

Max blir intressant för ett företag vars agent Marcy Dawson (Pamela Hart) försöker säkra hans tjänster, som aldrig specificeras. Lenny Meyer (Ben Shenkman), en chassidisk jude som arbetar med kabbala och hebreisk numerologi, försöker få över Max på sin sida. Marcy är ute efter pengar men Lenny och hans kompanjoner är ute efter något mycket större. De söker matematiska mönster i judarnas heliga skrift torah. Max värld blir allt mer bisarr, hans hälsoproblem galopperar, och verkligheten blir osäker.

Pi utspelar sig i en svartvit värld av starka kontraster mellan bländvitt och skarpa skuggor, en värld som speglar kamperna inne i Max huvud. Han kanske är galen, han kanske är den ende friske. Han kanske har upptäckt något fantastiskt, men han kanske bara har förlorat vettet. Medan berättelsen rasar samman gör Max det också; hans odefinierade attacker, hans huvudvärk, hans blödningar, alla pekar de mot ett otäckt slut. Musiken, signerad Clint Mansell, tvingar oss in i Max värld. Den river i våra känslor och får oss att känna igen oss i Max taggiga, besvärliga tillvaro.

Det här är en rasande intelligent film full av referenser till matematik, kaosteori, spelteori, religion och mysticism. Många filmer kastar in sådana referenser för att verka smartare än de är; Pi är inte den sortens film. Med tanke på hur många referenser jag märkte utgår jag ifrån att det fanns lika många som gick mig förbi utan att jag märkte det. Slutresultatet är att Pi är en film att se flera gånger, tills man antingen förstår den eller drabbas av samma öde som stackars Max.