Den fattige lille pojken Harry Vardon (James Paxton) bor bredvid en golfbana men får lära sig att han inte har där att göra. Det är ett spel för fina herrar, inte för såna som han. Han växer upp till en man som spelas av Stephen Dillane och är en av Storbritanniens bäste golfare, om inte den bäste av dem alla. Kanske den bäste i världen. Men de fina herrarnas ord lever kvar i huvudet på honom och deras påbud bevisas om och om igen. Han må kunna svinga en klubba men han är inte en av dem.
Vid det här laget är han själv inspiration åt en annan fattig liten pojke, amerikanen Francis Ouimet (Matthew Knight). Lille Francis får träffa sin hjälte och det ögonblicket får honom att jaga sina drömmar, trots motståndet från hans far (Elias Koteas). Han blir äldre, spelas av Shia LaBeouf, och får chansen att spela med de största. Män som Ted Ray (Stephen Marcus), John McDermott (Michael Weaver) och Vardon själv.
Du tror förmodligen att du redan kan förutsäga resten av filmen. Det kan du antagligen också, men det gör ingenting. The Greatest Game Ever Played är nämligen mycket bättre än den har någon rätt att vara. Den prickar troget alla sportfilmsklichéerna, alla underdogklichéerna, alla working-class-kid-makes-good-klichéerna och till och med alla föräldrakonfliktklichéerna. Vi får alltihop: upprepade närbilder på poängtavlan, de känslofyllda slutsekunderna, de färgstarka sidofigurerna - jag älskade Josh Flitter som Eddie Lowery, den tjocke lille killen som blir Francis caddy. The Greatest Game Ever Played innehåller inte en originell sekund.
Så döm om min förvåning när jag höll andan och bet på naglarna när Francis skulle putta. Jag kröp ihop i stolen, jag gnydde till när det gick fel, jag var nästan lika nervös som Francis själv måste ha varit under de där långa dagarna 1913. Filmen sög in mig, fångade upp mig och fick mig att glömma att jag hela tiden visste precis vad som skulle hända härnäst. Jag kunde i förväg räkna ut utfallet av varenda sving och varenda putt, men tiden stannade ändå upp medan den lilla vita bollen oändligt långsamt rullade mot hålet. Regissören Bill Paxton tar ett spel som till att börja med är bra TV och gör bättre film av det.
På pappret är The Greatest Game Ever Played bara ännu en sportfilm i raden. I verkligheten är den en känslans seger över förnuftet. Den engagerade mig mycket mer än många filmer som rent formellt är bättre. Mycket mer än så kan jag inte begära av genren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar