Walt Disney var den drivande kraften bakom animerad långfilm. När han ville göra sin första långfilm var han kanske den ende som trodde att det skulle fungera. Snow White and the Seven Dwarves kallades för "Disney's Folly". Ingen skulle komma och se tecknad långfilm, den för sin tid och genre enorma budgeten skulle gå upp i rök, och Disney skulle få loma tillbaka till att göra Silly Symphonies.
Så gick det inte. Disney visade sig veta vad han pysslade med. Snow White and the Seven Dwarves blev en succé som fick stående ovationer från premiärpubliken. Disney fick en special-Oscar (en stor statyett och sju små). Filmen blev en klassiker och legend som fortfarande håller 75 år senare. Och - och detta är intressant - den marknadsfördes till vuxna. Premiärpubliken var full av kändisar och industrigiganter. Filmen fick beröm från tidningar som Time och New York Times.
Sedan hände något, och tecknad långfilm gled ner i barnens område och stannade där väldigt länge. Vi har börjat ta oss därifrån men fortfarande kan man knappt berömma Up eller Ratatouille utan att häpet lägga till att tecknad film faktiskt inte bara är för barn längre.
Jag vet inte varför det blev så, men jag misstänker att Disney själv hade med saken att göra. Redan fem år efter Snow White and the Seven Dwarves hade han nämligen bytt inriktning och producerat Bambi, en film som visserligen är tekniskt imponerande och prydlig att se på men som innehåller föga för den vuxne tittaren. Boken var en mörk historia som riktade sig mot vuxna men filmen anstränger sig i stället för att destillera ofarlig gullighet och lyckas till stor del, men det räcker inte för att göra den till något annat än ett färgglatt skådespel att distrahera ungarna med.
Därmed inte sagt att den inte har sina otäcka stunder, men ungarna var nog tuffare på fyrtiotalet än de är i dag. I en vacker skog föds det lilla rådjurskidet Bambi. Han träffar vänner - en hyperaktiv kanin och en blyg skunk - och ett framtida kärleksföremål, han ser sin imponerande far, och han lär sig frukta människan. Det senare visar han sig ha god fog för; en jägare skjuter hans mor och själv tvingas han fly. Han har en gullig liten kärlekshistoria, det blir lite mer otäckheter, och sen varvar historien ner och så är det slut.
Enormt mycket arbete lades ner på Bambi. Skridskoåkare användes för scenerna där Bambi halkar runt på isen. Tecknarna studerade djur i månader. Disney krävde naturalistisk realism och det fanns inga animatörer som kunde det; de var vana vid tre små grisar och Kalle Anka. Disneys piska gav resultat och tekniskt är Bambi briljant. Det räcker inte längre. Bambi må ha brutit ny mark, men den gav oss ingen anledning att glädjas över den brutna marken, ingen anledning att bry oss om det vi såg förutom att förundras över hur snyggt det var. Och därmed hade den tecknade filmen lämnat den vuxna sfären, och effekterna ser vi än i dag.
5 kommentarer:
Men du! Är han inte en typ kronhjort? Eller snarare, är inte hans pappa, och därmed sannolikt även han, en hjort?
Såhär är det: I Disneyversionen är han en vitsvanshjort (http://sv.wikipedia.org/wiki/Odocoileus_virginianus) eftersom rådjur inte finns i Amerikat. Skönt att jag redde ut detta.
Jo, han är ju rätt uppenbart en hjort i filmen. Man frågar sig varför vi svenskar fick för oss att han var ett rådjur.
Sen är ju både han och hans pappa honor, vilket syns på att de har horn vid fel årstid.
Åh, Bambifamiljen är en queerregnbågsfamilj!
Varför skrev du att han är ett rådjurskid om det är uppenbart att han är en hjort? Ba undrar.
Just för att jag, liksom alla andra svenskar, fick för mig att han var ett rådjur.
Skicka en kommentar