Det finns ett halvdussin versioner av Das Boot. Den har släppts som långfilm i olika versioner, som miniserie, och slutligen som en 293 minuter lång film som består av nästan allt material från miniserien. Det är den versionen jag har sett.
De nästan fem timmarna berättar en episk historia genom det klassiska greppet att observera det stora genom det lilla. I det här fallet är det andra världskriget genom en enda tysk ubåt och dess besättning. Deras öden är en miniversion av det Tyskland gick igenom under detta det blodigaste av alla människans krig.
Vår huvudperson, i så måtto det går att välja en enda, är löjtnant Werner (Herbert Grönemeyer). Han skickas som krigskorrespondent till ubåten U-96. Vi träffar honom och resten av besättningen på en nattklubb där soldaterna festar innan de ska ge sig ut under havet i en trång metallburk. Redan här ser vi de första sprickorna i den nazistiska rustningen när kapten Thomsen (Otto Sander) håller ett tal som führern nog inte hade tyckt om.
Löjtnant Werner är vår berättare och det är genom honom vi följer handlingen. Han studerar officerarna och manskapet. Han vet vilka som är nazister - egentligen bara en man ombord - och vilka som är mer skeptiska. De flesta verkar inte bry sig, de gör som de blir tillsagda och försöker komma undan med vad de kan.
Det är svårt att i korta ordalag beskriva en film så svepande som Das Boot. Vi följer besättningen genom strider, stormar, segrar och nederlag. Kriget böljar, misstankarna att det inte står väl till med Tyskland kryper upp till ytan, men manskapet fortsätter göra sitt jobb. De är faderlandets soldater, det är vad de gör.
De klaustrofobiskt effektiva scenerna ombord på ubåten kontrasteras med öppna, ljusa scener där besättningen lämnar skeppet. De bjuds in på ett lyxfartyg där de får berätta sina historier för ivrigt lyssnande patrioter. Sedan sitter de fast under vattnet i en ubåt som de kämpar för att reparera innan syret tar slut. Och ständigt rör de sig mot slutet som vi - och även de - vet är oundvikligt. Det finns ingen seger; det är bara en fråga om vem som kommer att överleva.
De nästan fem timmarna berättar en episk historia genom det klassiska greppet att observera det stora genom det lilla. I det här fallet är det andra världskriget genom en enda tysk ubåt och dess besättning. Deras öden är en miniversion av det Tyskland gick igenom under detta det blodigaste av alla människans krig.
Vår huvudperson, i så måtto det går att välja en enda, är löjtnant Werner (Herbert Grönemeyer). Han skickas som krigskorrespondent till ubåten U-96. Vi träffar honom och resten av besättningen på en nattklubb där soldaterna festar innan de ska ge sig ut under havet i en trång metallburk. Redan här ser vi de första sprickorna i den nazistiska rustningen när kapten Thomsen (Otto Sander) håller ett tal som führern nog inte hade tyckt om.
Löjtnant Werner är vår berättare och det är genom honom vi följer handlingen. Han studerar officerarna och manskapet. Han vet vilka som är nazister - egentligen bara en man ombord - och vilka som är mer skeptiska. De flesta verkar inte bry sig, de gör som de blir tillsagda och försöker komma undan med vad de kan.
Det är svårt att i korta ordalag beskriva en film så svepande som Das Boot. Vi följer besättningen genom strider, stormar, segrar och nederlag. Kriget böljar, misstankarna att det inte står väl till med Tyskland kryper upp till ytan, men manskapet fortsätter göra sitt jobb. De är faderlandets soldater, det är vad de gör.
De klaustrofobiskt effektiva scenerna ombord på ubåten kontrasteras med öppna, ljusa scener där besättningen lämnar skeppet. De bjuds in på ett lyxfartyg där de får berätta sina historier för ivrigt lyssnande patrioter. Sedan sitter de fast under vattnet i en ubåt som de kämpar för att reparera innan syret tar slut. Och ständigt rör de sig mot slutet som vi - och även de - vet är oundvikligt. Det finns ingen seger; det är bara en fråga om vem som kommer att överleva.
Lothar-Günther Buchheim, som skrev boken som filmen bygger på, var inte nöjd med resultatet. Han tyckte att hans antikrigsbok hade förvandlats till ännu en film som glorifierade krig, en blandning mellan en tunn amerikansk actionfilm och tysk krigspropaganda. Jag tror inte att han och jag såg samma version. I den Das Boot jag såg finns ingen glorifiering. Berömmet officerarna får är ihåligt, hedern och äran är långt borta. Det här kriget har ingen ljus sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar