Jag har varit ett tystlåtet fan av Richard E. Grant ända sedan jag såg Warlock någon gång under det tidiga nittiotalet. Han tillhör samma kategori som John Turturro och William H. Macy, de där pålitliga skådespelarna som med jämna mellanrum dyker upp och alltid är bra, ofta det bästa i sina filmer, men aldrig har haft en spektakulär roll.
Det närmaste Grant kommit var i hans allra första film där han spelade den gravt alkoholiserade, konstant rökande, ofta knarkande, mer eller mindre utslagne skådespelaren Withnail, och det är också hans bästa prestation. Withnail är en fantastisk skapelse, en aldrig tyst virvelvind av destillerat elände, en orakad trasklädd uppenbarelse, en skamlös fegis och karriärmissbrukare som aldrig slutar betrakta sig som skådespelare oavsett hur länge sen det blir sen han stod på en scen. Man vill bara se mer av Withnail, höra honom prata om sina bisarra idéer, smida sina omöjliga planer, och fokusera på det som alltid är hans huvudsakliga motivation: att få tag på mer sprit. För Withnail är det en prövning att ta sig fram till pubarnas öppnande, och samtidigt gnäller han oavbrutet över världens orättvisa. Varför får inte han de roller han vill ha? Varför hittar hans agent aldrig något åt honom? Varför får inte han ett eget TV-program? De uppenbara svaren på de frågorna föresvävar honom aldrig.
Det närmaste Grant kommit var i hans allra första film där han spelade den gravt alkoholiserade, konstant rökande, ofta knarkande, mer eller mindre utslagne skådespelaren Withnail, och det är också hans bästa prestation. Withnail är en fantastisk skapelse, en aldrig tyst virvelvind av destillerat elände, en orakad trasklädd uppenbarelse, en skamlös fegis och karriärmissbrukare som aldrig slutar betrakta sig som skådespelare oavsett hur länge sen det blir sen han stod på en scen. Man vill bara se mer av Withnail, höra honom prata om sina bisarra idéer, smida sina omöjliga planer, och fokusera på det som alltid är hans huvudsakliga motivation: att få tag på mer sprit. För Withnail är det en prövning att ta sig fram till pubarnas öppnande, och samtidigt gnäller han oavbrutet över världens orättvisa. Varför får inte han de roller han vill ha? Varför hittar hans agent aldrig något åt honom? Varför får inte han ett eget TV-program? De uppenbara svaren på de frågorna föresvävar honom aldrig.
Absolutisten och alkoholallergikern Richard E. Grant hade aldrig smakat alkohol när han spelade Withnail. Regissören Bruce Robinson ska ha tvingat Grant att ta sig en ordentlig bläcka så att han skulle veta hur det kändes att vara full, en upplevelse Grant fann enormt obehaglig. Jag vet inte om det hjälpte, men något var det: Grant skapar i Withnail något mycket speciellt och vi betvivlar inte för ett ögonblick att den här mannen är mycket välbekant med insidan av flaskor.
Det fantastiska - och det som gör filmen så lyckad som den är - är att snart sagt varenda karaktär i Withnail and I är precis lika fascinerande som Withnail, var och en på sitt eget sätt. Den här filmen innehåller bara original, och inte ett enda av dem är irriterande lustifikt eller störande obehagligt. De drar ögat till sig, välsignar scenerna med sin närvaro och får oss att vilja tillbringa mer tid i deras sällskap även om vi i verkligheten hade avskytt dem.
Det är Withnails rumskamrat, den namnlöse (även om namnet Marwood ska kunna utläsas vid ett tillfälle) "and I" (Paul McCann), som inleder filmen med att konstatera att han inte står ut med Withnail längre. Men han är inte mycket bättre själv; han dricker oavbrutet han också och om han är den vanlige människan, vår synvinkelkaraktär, är det bara för att vi inte skulle hantera att se världen genom Withnails ögon. I alla fall inte förrän i slutscenen.
Det är Withnails farbror Monty (Richard Griffiths), en överviktig bitchig livsnjutare som är så flammande homosexuell som man rimligen kunde vara i filmens 1969, vid hans ålder. Monty var själv skådespelare som yngre, men aldrig proffs, och han vräker gärna ur sig Shakespearecitat och poemstycken. Vi ser att Withnails hala tunga finns i släkten.
Det är knarklangaren Danny (Ralph Brown) som hävdar att hår är antenner som plockar upp signaler från kosmos - "this is the reason bald-headed men are uptight" - och sörjer att sextiotalet snart är slut. Han levererar stenade citat som en Coenskriven svampskalle och har briljanta planer för att undvika att åka dit för rattfylleri.
När Withnail och hans rumskamrat åker ut till Montys lantställe för att komma undan från London ett tag - men vad väntar de sig att finna där ute? - stöter de på en lokal bonde (Michael Wardle) som lär dem hur man hanterar en kåt tjur - "run at it shouting" - och en tjuvskytt (Michael Elphick) som växlar mellan vänlighet och våld som en uppskruvad metronom. När Monty dyker upp på lantstället med avsikter som skrämmer livet ur "and I" tvingas den senare inse precis vad Withnail försatt honom i, och hur otvunget han gjort det.
Det fantastiska - och det som gör filmen så lyckad som den är - är att snart sagt varenda karaktär i Withnail and I är precis lika fascinerande som Withnail, var och en på sitt eget sätt. Den här filmen innehåller bara original, och inte ett enda av dem är irriterande lustifikt eller störande obehagligt. De drar ögat till sig, välsignar scenerna med sin närvaro och får oss att vilja tillbringa mer tid i deras sällskap även om vi i verkligheten hade avskytt dem.
Det är Withnails rumskamrat, den namnlöse (även om namnet Marwood ska kunna utläsas vid ett tillfälle) "and I" (Paul McCann), som inleder filmen med att konstatera att han inte står ut med Withnail längre. Men han är inte mycket bättre själv; han dricker oavbrutet han också och om han är den vanlige människan, vår synvinkelkaraktär, är det bara för att vi inte skulle hantera att se världen genom Withnails ögon. I alla fall inte förrän i slutscenen.
Det är Withnails farbror Monty (Richard Griffiths), en överviktig bitchig livsnjutare som är så flammande homosexuell som man rimligen kunde vara i filmens 1969, vid hans ålder. Monty var själv skådespelare som yngre, men aldrig proffs, och han vräker gärna ur sig Shakespearecitat och poemstycken. Vi ser att Withnails hala tunga finns i släkten.
Det är knarklangaren Danny (Ralph Brown) som hävdar att hår är antenner som plockar upp signaler från kosmos - "this is the reason bald-headed men are uptight" - och sörjer att sextiotalet snart är slut. Han levererar stenade citat som en Coenskriven svampskalle och har briljanta planer för att undvika att åka dit för rattfylleri.
När Withnail och hans rumskamrat åker ut till Montys lantställe för att komma undan från London ett tag - men vad väntar de sig att finna där ute? - stöter de på en lokal bonde (Michael Wardle) som lär dem hur man hanterar en kåt tjur - "run at it shouting" - och en tjuvskytt (Michael Elphick) som växlar mellan vänlighet och våld som en uppskruvad metronom. När Monty dyker upp på lantstället med avsikter som skrämmer livet ur "and I" tvingas den senare inse precis vad Withnail försatt honom i, och hur otvunget han gjort det.
Allt detta är baserat på Bruce Robinsons eget liv. Han är själv "and I" och tydligen ska till och med Withnail ha existerat under namnet Vivian MacKerrell, som bodde ihop med Bruce Robinson på sextiotalet. Robinson komprimerade flera år av sitt liv till de två veckor som vi får se i Withnail and I, men det är förstås mycket som vi inte får se också. Och innan dess kan jag föreställa mig en långsam glidning ner i träsket.
Det här är en film där historien spelar föga roll; det intressanta är att se karaktärerna gnidas mot varandra tills insikterna nås och upplösningen kan utspela sig. "And I" har en möjlighet att nå längre än Withnail, som halvt frivilligt lett sig själv in i en återvändsgränd. De hade båda goda utgångspunkter, de är bildade och intelligenta, men de har valt en annan väg.
Withnail and I låter troligen som en bedrövligt deprimerande film och nog innehåller den sin beskärda del av elände. Samtidigt är den rolig nästan hela tiden, man skrattar sig igenom den, och dessutom gör den det som alla de bra drog-och-spritfilmerna gör: den visar de värsta tänkbara konsekvenserna men får oss också att förstå hur man hamnar där. Som det sägs i början av Trainspotting; det som aldrig nämns är hur skönt det känns att knarka. Annars skulle man inte göra det.
Det fanns en tid när jag tog de första stegen nerför en stig som kunde ha lett mig till att bli som Withnail, och när jag ser den här filmen kan jag inte undvika att känna något som jag bara kan beskriva som angenäm nostalgi. Det kan vara fantastiskt attraktivt att försöka nå botten och strunta i allt annat än att fördärva sig själv. Självdestruktivitet kan kännas riktigt bra, och för Withnail har det känts så bra så länge att inte ens när han inser att det är det han gör kan han ändra sig.
Withnail and I låter troligen som en bedrövligt deprimerande film och nog innehåller den sin beskärda del av elände. Samtidigt är den rolig nästan hela tiden, man skrattar sig igenom den, och dessutom gör den det som alla de bra drog-och-spritfilmerna gör: den visar de värsta tänkbara konsekvenserna men får oss också att förstå hur man hamnar där. Som det sägs i början av Trainspotting; det som aldrig nämns är hur skönt det känns att knarka. Annars skulle man inte göra det.
Det fanns en tid när jag tog de första stegen nerför en stig som kunde ha lett mig till att bli som Withnail, och när jag ser den här filmen kan jag inte undvika att känna något som jag bara kan beskriva som angenäm nostalgi. Det kan vara fantastiskt attraktivt att försöka nå botten och strunta i allt annat än att fördärva sig själv. Självdestruktivitet kan kännas riktigt bra, och för Withnail har det känts så bra så länge att inte ens när han inser att det är det han gör kan han ändra sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar