2002 års Spider-Man var en av de första filmerna i den pågående superhjältefilmvågen, och definitivt en av de bättre. Dess uppföljare tog det hela längre med en bättre skurk, en intressantare historia (som det ofta blir när ursprungsberättelsen klarats av) och en underbar slutscen. Den tredje var rätt dålig och därmed var tydligen planen lagd för en reboot, magra tio år efter förra gången.
Den här gången gick det inte alls lika bra. Det börjar lovande med att den blivande Spindelmannen Peter Parkers (Andrew Garfield som liknar en blyg nörd ännu mindre än Tobey Maguire gjorde) föräldrar lämnar honom hos släktingarna Ben (Martin Sheen) och May (Sally Field) innan de går under jorden och försvinner. Det hela har något med hemlig forskning att göra och det är inte en högoddsare att det kommer att vara relaterat till deras sons framtid som superhjälte.
De välkända elementen är på plats. Peters stora intresse är fotografi, han mobbas av biffiga footballspelare som Flash Thompson (Chris Zylka) och han är på avstånd kär i en vacker tjej. Denna gång är det Gwen Stacy (Emma Stone), i serievärlden mest känd för att vara en av få seriefigurer som dött och inte kommit tillbaka till livet. Numera är det visserligen en sanning med modifikation.
Trots Peters intellektuella briljans är Gwen tydligen hans överman för hon har lyckats skaffa sig ett jobb på teknologiföretaget Oscorp där den enarmade doktorn Curt Connors (Rhys Ifans) jobbar på att få in djurgener i den mänskliga organismen. Själv hoppas han på att med hjälp av ödle-DNA få regenerationsförmåga och därmed få tillbaka sin arm. Peter lyckas lura sig in genom ett väldigt simpelt och genomskinligt trick som inte alls rimmar med säkerhetsnivån på företaget, och på så vis snubblar han in i ett slutet laboratorium där det plötsligt regnar spindlar. En av dem biter honom i nacken, och vips så har han superkrafter: styrka, smidighet och reflexer. Han bygger sina klassiska nätskjutare; i den förra filmen var de biologiska vilket var en så bra idé att den migrerade till serietidningen. Här har vi alltså fortfarande en high school-elev som på sin fritid uppfinner något som 3M skulle mörda för.
Historien fortsätter som väntat, med att Peter får visa Flash Thompson vad han kan med sina nya förmågor, och sen är det dags att låta en tjuv löpa vilket slutar med att farbror Ben blir skjuten. Här görs dock ett litet avsteg: i stället för att som i förra versionen jaga ner tjuven direkt inleder Peter sin karriär som privat rättsskipare. I den rödblå dräkten och under namnet Spindelmannen ger han sig ut efter varenda brottsling som liknar tjuven som dödade hans farbror, i hopp om att en dag hitta rätt.
Han hinner också med att börja rota i sin försvunne fars efterlämnade dokument och där hittar han lösningen på ett problem som dr Connors - för övrigt hans fars gamle kollega - brottats med i årtionden. Tillsammans når de genombrottet och när dr Connors pressas av dr Ratha (Irrfan Khan) testar han sin formel på sig själv. Han får tillbaka sin arm men förvandlas samtidigt till ett groteskt ödlemonster: Lizard.
Hittills har den här filmen varit rätt medioker men det är först nu den blir riktigt dålig. Lizard är en trist skurk, bara ett fånigt monster som inte ser ut att ha större planer än att på slump ha ihjäl dem han ogillar - primärt dr Ratha. Lizard jagar fatt i doktorn och tänker tydligen döda honom, men vi får aldrig se hur det går med den saken. Dr Ratha syns dock inte till mer i filmen så han kanske dog. Eller drog sig tillbaka, vilket är vad jag hade gjort om jag jagades av en jättelik ödleman.
Scenen låter i alla fall Spindelmannen få sig en liten glimt av Lizard, vilket tydligen räcker för att han ska förstå precis vad det är han är uppe emot. Han lyckas till och med lista ut att det är dr Connors som är Lizard, på de lösaste grunder, och doktorn själv börjar hata Peter och Spindelmannen, även det utan någon särskild anledning. Samtidigt har Peter tydligen helt glömt bort den där farbrorsmördande brottslingen som han var så besatt av att hitta; honom hör vi inte mer om. Och så rullar det på till de förutsägbara slutet.
The Amazing Spider-Man är en onödig remake av en mycket bättre film och den verkar ha missat den fantastiska utveckling som superhjältegenren går igenom. Det behöver inte vara dumheter tagna från de sämsta serietidningarna längre, i stället kan man destillera källmaterialets bästa sidor och därmed skapa något som säger något som inte bara är av intresse för de mest fanatiska fanboysen. The Amazing Spider-Man tappade mig på ett tidigt stadium och gjorde ingenting för att plocka upp mig igen.
Den här gången gick det inte alls lika bra. Det börjar lovande med att den blivande Spindelmannen Peter Parkers (Andrew Garfield som liknar en blyg nörd ännu mindre än Tobey Maguire gjorde) föräldrar lämnar honom hos släktingarna Ben (Martin Sheen) och May (Sally Field) innan de går under jorden och försvinner. Det hela har något med hemlig forskning att göra och det är inte en högoddsare att det kommer att vara relaterat till deras sons framtid som superhjälte.
De välkända elementen är på plats. Peters stora intresse är fotografi, han mobbas av biffiga footballspelare som Flash Thompson (Chris Zylka) och han är på avstånd kär i en vacker tjej. Denna gång är det Gwen Stacy (Emma Stone), i serievärlden mest känd för att vara en av få seriefigurer som dött och inte kommit tillbaka till livet. Numera är det visserligen en sanning med modifikation.
Trots Peters intellektuella briljans är Gwen tydligen hans överman för hon har lyckats skaffa sig ett jobb på teknologiföretaget Oscorp där den enarmade doktorn Curt Connors (Rhys Ifans) jobbar på att få in djurgener i den mänskliga organismen. Själv hoppas han på att med hjälp av ödle-DNA få regenerationsförmåga och därmed få tillbaka sin arm. Peter lyckas lura sig in genom ett väldigt simpelt och genomskinligt trick som inte alls rimmar med säkerhetsnivån på företaget, och på så vis snubblar han in i ett slutet laboratorium där det plötsligt regnar spindlar. En av dem biter honom i nacken, och vips så har han superkrafter: styrka, smidighet och reflexer. Han bygger sina klassiska nätskjutare; i den förra filmen var de biologiska vilket var en så bra idé att den migrerade till serietidningen. Här har vi alltså fortfarande en high school-elev som på sin fritid uppfinner något som 3M skulle mörda för.
Historien fortsätter som väntat, med att Peter får visa Flash Thompson vad han kan med sina nya förmågor, och sen är det dags att låta en tjuv löpa vilket slutar med att farbror Ben blir skjuten. Här görs dock ett litet avsteg: i stället för att som i förra versionen jaga ner tjuven direkt inleder Peter sin karriär som privat rättsskipare. I den rödblå dräkten och under namnet Spindelmannen ger han sig ut efter varenda brottsling som liknar tjuven som dödade hans farbror, i hopp om att en dag hitta rätt.
Han hinner också med att börja rota i sin försvunne fars efterlämnade dokument och där hittar han lösningen på ett problem som dr Connors - för övrigt hans fars gamle kollega - brottats med i årtionden. Tillsammans når de genombrottet och när dr Connors pressas av dr Ratha (Irrfan Khan) testar han sin formel på sig själv. Han får tillbaka sin arm men förvandlas samtidigt till ett groteskt ödlemonster: Lizard.
Hittills har den här filmen varit rätt medioker men det är först nu den blir riktigt dålig. Lizard är en trist skurk, bara ett fånigt monster som inte ser ut att ha större planer än att på slump ha ihjäl dem han ogillar - primärt dr Ratha. Lizard jagar fatt i doktorn och tänker tydligen döda honom, men vi får aldrig se hur det går med den saken. Dr Ratha syns dock inte till mer i filmen så han kanske dog. Eller drog sig tillbaka, vilket är vad jag hade gjort om jag jagades av en jättelik ödleman.
Scenen låter i alla fall Spindelmannen få sig en liten glimt av Lizard, vilket tydligen räcker för att han ska förstå precis vad det är han är uppe emot. Han lyckas till och med lista ut att det är dr Connors som är Lizard, på de lösaste grunder, och doktorn själv börjar hata Peter och Spindelmannen, även det utan någon särskild anledning. Samtidigt har Peter tydligen helt glömt bort den där farbrorsmördande brottslingen som han var så besatt av att hitta; honom hör vi inte mer om. Och så rullar det på till de förutsägbara slutet.
The Amazing Spider-Man är en onödig remake av en mycket bättre film och den verkar ha missat den fantastiska utveckling som superhjältegenren går igenom. Det behöver inte vara dumheter tagna från de sämsta serietidningarna längre, i stället kan man destillera källmaterialets bästa sidor och därmed skapa något som säger något som inte bara är av intresse för de mest fanatiska fanboysen. The Amazing Spider-Man tappade mig på ett tidigt stadium och gjorde ingenting för att plocka upp mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar