Påminn mig: nog fanns
det en tid när Eddie Murphy var rolig och gjorde bra filmer? Och när
gick han i så fall över till att bara producera smörja? Jag hoppas
att The Nutty Professor representerar någon sorts bottenmarkering;
annars sörjer jag inte att jag missat större delen av hans senare
filmografi.
Den stora poängen med
The Nutty Professor är tydligen att Murphy själv spelar flera
roller. Den fete Sherman Klump - och senare dennes smale alter ego -
och flera av hans nästan lika feta släktingar av båda könen. Det
hade väl kunnat bli kul om manuset och Murphy hade gjort något
roligt med dem. I stället är de helt platta varelser, pinsamt
obehagliga att umgås med. Både för oss och för stackars Sherman.
Han verkar vara den ende
icke-korkade i familjen och har lyckats bli professor på ett
universitet som han dock råkar terrorisera med sin klumpighet. I
sitt laboratorium experimenterar han på hamstrar som han först gör
feta och sedan försöker göra smala genom genmanipulation. Han tror
sig ha lyckats men tar det försiktigt, som den vetenskapsman han är.
Han träffar också den
vackra Carla Purty (Jada Pinkett), som länge varit anhängare av
hans arbete. Han tar mod till sig, bjuder ut henne, och får ja. Han
kan knappt tro sin tur och tar med Carla på en trendig restaurang.
Där uppträder en komiker (Dave Chappelle) vars grej är att racka
ner på publiken - helfestligt! - och han börjar givetvis dra en
massa fetskämt om Sherman. Sherman reagerar med att gå därifrån
och testa hamsterformeln på sig själv.
Notera följande: Sherman
har redan börjat träna och kommit rätt långt. Vi har fått se ett
montage i Rocky-stil där han först misslyckas fullständigt på
sätt som är tänkta att vara humoristiska, men sen hämtar han sig och
börjar komma i form. Han är över tröskeln. Notera även att Carla
av allt att döma inte bryr sig ett dugg om hans fetma. Men manuset
kräver desperation så han blir desperat, häller i sig sin
uppfinning, och förvandlas till Eddie Murphy utan fatsuit. I den
skepnaden kallar han sig Buddy Love. Tyvärr visar sig Buddy ha en
annan personlighet än Sherman och de börjar bekämpa varandra.
Den här filmen är
fundamentalt felfuntad. Vi ska känna med Sherman när han utsätts
för omvärldens hån, men filmen hånar gärna honom själv. Vi ska
samtidigt stå på hans sida och skratta rått åt honom. Det är
Bucky Larson-missen igen; vi kan inte förväntas ha en karaktär som
måltavla för hånskratt och samtidigt ta henom på allvar när
handlingen kräver det. Filmen och den elake komikern beter sig
precis likadant, varför ska vi avsky den ena och gilla den andra?
Inte ens om man ignorerar
handlingen så finns det mycket att hämta i The Nutty Professor.
Humorn ligger på patetiskt låg nivå. Det är fis-, rap-, bajs- och
fettskämt och mycket lite annat. The Nutty Professor är en film för
människor som när de ser på film stänger av hjärnan och det inte
märks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar