Jag har sagt det förr -
vi lever i barnfilmens guldålder. Åldersneutrala mästerverk som
WALL-E och Up är bara körsbären på grädden; Pixar, Disney,
Dreamworks och till och med några lovande konkurrenter producerar
konsekvent bra film. Att sitta igenom en film med barnen är inte en
plåga längre och kommer inshallah aldrig att bli det igen.
Ändå är få av de här
filmerna fullt så bra som Wreck-It Ralph. Den har allt man kan önska
sig av en animerad film. Den har charm, humor, skönhet, mening och
nog med djup och referenser för att tillfredsställa de vuxna. Jag
kan inte föreställa mig någon som inte skulle tycka om den.
Titelns Wreck-It Ralph
(John C. Reilly) är en datorspelsskurk, motståndare till
helyllepågen Fix-It Felix Jr. (Jack McBrayer), hjälte i datorspelet
som bär hans namn. Ralph slår sönder saker och Felix lagar dem med
den magiska hammare som han ärvt av sin far. Felix får medalj och
Ralph kastas från taket och landar i leran. Det har han egentligen
inget emot, alla har ett jobb att göra och hans råkar vara att vara
skurken.
Det som gör honom ont är
att han i slutet på varje dag, när spelhallen stänger, så får
Felix och bifigurerna han räddat bo i det fina höghuset medan Ralph
måste gå och lägga sig på soptippen. Ibland skulle han bara vilja
gå in i det där huset och umgås med sina arbetskamrater, men de
ser honom som en sak och en sak endast: en skurk.
Med sorgsen röst
förklarar Ralph detta för de andra datorspelsskurkarna - M. Bison,
Zangief, ett Pacmanspöke och de andra - som träffas då och då för
att prata igenom sina problem. De tröstar honom med att de alla har
det likadant. Någon måste vara skurk.
När Ralphs och Felix
spel fyller trettio år är det stort kalas på gång men Ralph är
inte bjuden. Just denna kväll bestämmer han sig för att hälsa på,
men bifigurerna blir förskräckta när de ser honom. Han är ju
skurk! De pressar Felix till att kasta ut honom, men Felix är
alldeles för snäll och det slutar med att Ralph får komma in. Men
Ralph är stor och klumpig och råkar fördärva tårtan. Ledsen och
bitter ger han sig av med ett enda mål: han ska gå till ett annat
spel och vinna en medalj som bevisar att han är en hjälte.
Hans första försök
blir i krigsspelet Hero's Duty, där utomjordiska insekter bekämpas
av Halo-liknande soldater under ledning av den stenhårda sergeant
Tamora Jean Calhoun (Jane Lynch). Ralph får tag i sin medalj men
tvingas fly till Sugar Rush, ett racingspel med godistema. Tyvärr
följde en dödlig Cy-Bug med från Hero's Duty, så sergeant Calhoun
och Felix spårar Ralph för att rädda spelhallen från de
virusliknande mördarinsekterna.
I Sugar Rush stöter
Ralph på Vanellope (Sarah Silverman), en bugg som drömmer om att
vinna racet. De har mycket gemensamt - båda är avskydda, han som
skurk och hon som bugg - och även om de till att börja med står
emot varandra så börjar något annat växa fram där och vi får se
en djup, vacker och emotionellt meningsfull vänskap, mellan två
datoranimerade figurer som ärligt talat inte liknar nånting.
Det är svårt att veta
var jag ska avbryta sammanfattningen av handlingen. Filmen är bara
hundra minuter lång men lyckas utan vidare trycka in mer komplexitet
och signifikans än de flesta tvåtimmarsfilmer som påstår sig vara
ämnade för vuxna. Jag vill berätta mer - om hotet att "go
Turbo", om Candy King som styr Sugar Rush (vad jag vet inget
släktskap med Karamellkungen), om relationen som gryr mellan Felix
och sergeant Calhoun, som programmerats med den sorgligaste
backstoryn nånsin.
Det här är inte en simpel film även om den ser
simpel ut, det är ingen dum film även om den ser dum ut, och
handlingen rör sig organiskt och smidigt från punkt till punkt och
når ett slut som jag bara kan säga en sak om: jag älskar det.
Förbehållslöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar