Charles och David Koch är två sanslöst rika, sanslöst mäktiga amerikanska affärsmän. De skyfflar in förmögenheter i amerikansk politik och har tidigare försökt driva landet mer direkt men verkar nu vara nöjda med att styra med tyglar av dollar. I The Campaign representeras de - under ett tunt skynke - av Glen (John Lithgow) och Wade (Dan Aykroyd) Motch, strateger och manipulatörer vars mål är att få politiker valda som är skyldiga dem tjänster.
När kongressman Cam Brady (Will Ferrell), som hittills saknat motstånd, plötsligt gör sig omöjlig genom att lämna ett sexuellt explicit meddelande på fel persons telefonsvarare, går bröderna Motch in och kontaktar Marty Huggins (Zach Galifianakis), ett simpelt lokalt original. Trots hans av allt att döma begränsade intelligens vill de ha honom som republikanernas kandidat till kongressen, mest för att de är gamla kompisar med hans far (Brian Cox).
Marty går med på det för att hjälpa sin stad, och Cam går genast till attack. Bröderna Motch hyr in den politiske strategen Tim Wattley (Dylan McDermott), som hänsynslöst skrider till verket och förvandlar Marty till en helylleamerikansk framgångsrik familjefar i stället för den löjlige, välmenande fåne han är.
Marty är kanske för god för politik, en sorts komisk Jefferson Smith, och han lovar naivt Cam Brady att driva en renhårig kampanj. Det varar inte länge; Cams angrepp är för våldsamma och aggressiva. Kampanjen blir smutsigare och smutsigare tills alla gränser sprängs och det blir uppenbart att vi befinner oss i komedins land.
Det är roligt och träffsäkert. Vi känner igen argumenten, antydningarna, skandalerna. De är uppblåsta versioner av verklighetens amerikanska politik. Bakom alltihop lurar bröderna Motch, vars plan är att sälja staden till kineser. De ska driva fabriker med kinesisk arbetskraft och få outsourcingens fördelar utan transportkostnaderna. Det gör förstås Marty upprörd, men vad kan han göra?
På sin nivå fungerar The Campaign utmärkt. Det är alltid svårt att gå över från brutal komik till riktiga känslor, men Marty Huggins och Zach Galifianakis får det att lyckas. Marty är trots sin löjliga framtoning en karaktär som charmar, en Bucky Larson som det går att bry sig om. Cam Brady får en annan sorts behandling: hans liv är, visar det sig, ypperligt tomt. Men till och med han kan kanske finna frälsning.
När kongressman Cam Brady (Will Ferrell), som hittills saknat motstånd, plötsligt gör sig omöjlig genom att lämna ett sexuellt explicit meddelande på fel persons telefonsvarare, går bröderna Motch in och kontaktar Marty Huggins (Zach Galifianakis), ett simpelt lokalt original. Trots hans av allt att döma begränsade intelligens vill de ha honom som republikanernas kandidat till kongressen, mest för att de är gamla kompisar med hans far (Brian Cox).
Marty går med på det för att hjälpa sin stad, och Cam går genast till attack. Bröderna Motch hyr in den politiske strategen Tim Wattley (Dylan McDermott), som hänsynslöst skrider till verket och förvandlar Marty till en helylleamerikansk framgångsrik familjefar i stället för den löjlige, välmenande fåne han är.
Marty är kanske för god för politik, en sorts komisk Jefferson Smith, och han lovar naivt Cam Brady att driva en renhårig kampanj. Det varar inte länge; Cams angrepp är för våldsamma och aggressiva. Kampanjen blir smutsigare och smutsigare tills alla gränser sprängs och det blir uppenbart att vi befinner oss i komedins land.
Det är roligt och träffsäkert. Vi känner igen argumenten, antydningarna, skandalerna. De är uppblåsta versioner av verklighetens amerikanska politik. Bakom alltihop lurar bröderna Motch, vars plan är att sälja staden till kineser. De ska driva fabriker med kinesisk arbetskraft och få outsourcingens fördelar utan transportkostnaderna. Det gör förstås Marty upprörd, men vad kan han göra?
På sin nivå fungerar The Campaign utmärkt. Det är alltid svårt att gå över från brutal komik till riktiga känslor, men Marty Huggins och Zach Galifianakis får det att lyckas. Marty är trots sin löjliga framtoning en karaktär som charmar, en Bucky Larson som det går att bry sig om. Cam Brady får en annan sorts behandling: hans liv är, visar det sig, ypperligt tomt. Men till och med han kan kanske finna frälsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar