Brave (2012) - 5/6

I de skotska högländerna tultar lilla Merida (Kelly Macdonald) runt. Hon är prinsessa, son till klanhövdingen Fergus (Billy Connolly - vem annars?) och drottning Elinor (Emma Thompson). Hon får en pilbåge i födelsedagspresent av sin far och blir genast förälskad i vapnet; pilarna flyger medan hon övar. Elinor är inte så förtjust i det. Merida ska inte bli krigare eller jägare, hon är prinsessa och hennes jobb är att bli en fin dam och gifta sig med en arvinge från en av de andra klanerna som Fergus samlat under sig. Deras diskussion avbryts när demonbjörnen Mor'du dyker upp, men vi har en känsla av att konflikten inte slutar där.

Meridas uppväxt klyvs i två. Dels går hon i skola under sin mor, som lär henne hur hon ska bete sig för att bli en värdig klandrottning, och dels tar hon varje chans att rida ut i skogen och öva med sin båge. Där ser hon hoppande irrbloss och drömmer om en framtid hon själv får forma.

Så kommer de tre andra klanerna - Macintosh, MacGuffin och Dingwall - vandrande för att deras främsta söner ska tävla om Meridas hand. Själv är hon förstås fullständigt ointresserad, men hon verkar inte ha något val. Efter ett gräl med sin mor flyr hon i desperation ut i skogen där hon hittar en liten stuga med en häxa (Julie Walters) som hon köper en besvärjelse av. Den ska ändra på hennes mor, och det gör den. Den förvandlar drottning Elinor till en björn, och nu har Merida en helt ny kategori problem.

Brave är en härlig liten pärla, den sorts film jag vill att mina barn ska växa upp med. Den har ett feministiskt budskap utan att slå det i huvudet på tittaren och framför allt utan att vara klichéig. Det är till exempel inte de onda männen mot de goda kvinnorna, utan det är drottningen som kräver att Merida ska följa traditionen medan kungen verkar vara betydligt mer slapp i den frågan. Unga sinnen kan bara må bra av att utsättas för filmer som Brave.

Den har tillräckligt med skönhet, charm och äventyr - särskilt med det lyckade tillägget av Meridas söta trillingbröder - för att tillfredsställa vilken ADHD-drabbad tecknadfilmsknarkare som helst, och den tar för givna sådana värderingar som vi vill föra vidare. Dess karaktärer är riktiga människor som vi kan förstå, och det är en än större bragd med tanke på att det faktiskt inte finns några skurkar i Brave. Visst, Mor'du finns här och var och är ond - men inte ens där är det nyanslöst - men han är en bifigur som inte spelar någon större roll för handlingen. Alla konflikter i Brave uppstår ur interaktion mellan människor som skulle kunna finnas i verkligheten, och de löses på ett logiskt sätt utan att vi för ett ögonblick slutar vara underhållna.

Brave är kanske inte ett av Pixars finaste mästerverk, inte en av de filmer jag skulle rekommendera för precis vem som helst. Men en mycket bättre film för en äventyrslysten sjuåring tror jag inte går att hitta.