Platsen är Tyskland och
året 1945. Om jag får lov att vara vulgär så har skiten träffat
fläkten, landet har rasat samman, Hitler har skjutit sig och
Tysklands fiender ockuperar landet. Den kanske trettonåriga Lore
(Saskia Rosendahl) ser sina föräldrar försvinna, antagligen för
att gömma sig undan rättvisan. Hennes far bär i alla fall uniform
och de verkar båda ha varit trogna nazister. De har framgångsrikt
fört sin livssyn vidare till sin dotter.
Lore är nu ensam med sin
lillasyster Liesel (Nele Trebs), tvillingarna Jürgen (Mika Seidel)
och Günther (André Frid), och en lillebror i spädbarnsålder. De
har ingen mat, inga pengar, och bara några småsaker att idka
byteshandel med. Lores enda idé är att ta sig till mormor som bor i
Hamburg, men det är nittio mil bort genom ett land som plötsligt
blivit främmande.
På vägen stöter de på
Thomas (Kai Malina), en kringstrykande ung man som Lore försöker
hålla sig borta ifrån men vars öde tydligen är sammanknutet med
hennes. Ju mer hon får veta om honom desto mindre tycker hon om
honom - till en viss punkt, när det polvänder.
Och där har vi det ena
av Lores två stora problem. Karaktärerna - huvudsakligen Lore och
Thomas - beter sig mycket märkligt, även för personer som fastnat
i en så exceptionell situation. De vajar hit och dit, gör saker
utan synbar motivation, och är i största allmänhet
ogenomträngliga.
Det andra problemet är
mer grundläggande. Lore låter som ett fantastiskt upplägg för en
film och jag är övertygad om att den hade kunnat bli just det, men
den är bara så tråkig. Det är grått och trist, händelselöst
och grötigt. Filmen bara fortsätter rulla på som om den har sämre
koll på vart den är på väg än Lore själv, som i alla fall har
ett tydligt mål. Ingenting händer, något oförståeligt händer,
ingenting händer, och naturligtvis tar filmen chansen att i sitt
slut omintetgöra allt vi suttit och tittat på. Lore var inte en
film för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar