Det här var en besvikelse. Raging Bull är en legendarisk film, unisont hyllad. Den kallas för det bästa Martin Scorsese gjort och det bästa Robert De Niro gjort. Det är tunga namn och tillsammans har de producerat både Taxi Driver och Goodfellas. Starka filmer. Konsensustoppen på deras samarbete måste vara något alldeles speciellt.
Nej. Jag föredrar både Taxi Driver och Goodfellas, med breda marginaler. Därmed inte sagt att Raging Bull är en dålig film; det är den absolut inte. Men den är inte i närheten av att förtjäna sitt rykte. Den sanna historien om boxaren Jake La Motta når aldrig någon upplösning. Det finns ingen tillfredsställelse här, inte ens den tillfredsställelse man får av en film med okonventionell, kanske mystisk, struktur.
Temana är starka - vrede och förvirrad sexualitet. Jake La Motta (De Niro) är fast i sina oflexibla tankebanor. Vreden dyker upp och måste uttryckas, den kan inte kvävas. Sexualiteten är allhärskande, och den innebär att erövra kvinnor och kedja dem. Minsta misstanke om otrohet väcker vreden. La Motta måste vara alfahanne och om han för ett ögonblick misstänker att han inte är det känner han bara till ett sätt att bemöta det: med nävarna.
Mellan våldet kan han - stundtals - vara en god man, men det är övergående. Allt i hans liv styrs av vreden. Hans bror (Joe Pesci), själv en före detta boxare och numera Jakes manager, blir mål för raseriutbrotten lika lätt som Jakes fru Vickie (Cathy Moriarty). Det är knappt Jake kan hålla sig i skinnet när han är bland de mäktiga män som alltid förekommer i Scorseses filmer: maffiabossar, gangstrar, hårda män som inte tolererar bristande respekt.
Vi följer honom genom boxningsmatcher - de bästa scenerna i filmen, var och en av dem filmad i sin egen stil - och efter att boxningskarriären har slutat ser vi honom bli nattklubbsägare, vilket för med sig sina egna problem. Ständigt förs Jake framåt av sina instinkter och ständigt får de honom i trubbel. Han är en tragisk figur och en fundamentalt frånstötande figur. Han förlorar karriär, familj, pengar och jag tror inte att han någonsin inser hur det gick till.
Jag känner det fantastiska under ytan, men när jag tittar kommer det aldrig upp. Raging Bull är en film som aldrig når fram, som till slut verkar bestå av stycken som inte hör samman. De Niro är bra, Pesci är bra även om det är i samma roll han alltid spelar, Scorsese gör sitt jobb som han alltid gör, och jag har kanske aldrig sett så här intagande boxningsscener. Men summan undflyr mig, och jag är besviken.
Nej. Jag föredrar både Taxi Driver och Goodfellas, med breda marginaler. Därmed inte sagt att Raging Bull är en dålig film; det är den absolut inte. Men den är inte i närheten av att förtjäna sitt rykte. Den sanna historien om boxaren Jake La Motta når aldrig någon upplösning. Det finns ingen tillfredsställelse här, inte ens den tillfredsställelse man får av en film med okonventionell, kanske mystisk, struktur.
Temana är starka - vrede och förvirrad sexualitet. Jake La Motta (De Niro) är fast i sina oflexibla tankebanor. Vreden dyker upp och måste uttryckas, den kan inte kvävas. Sexualiteten är allhärskande, och den innebär att erövra kvinnor och kedja dem. Minsta misstanke om otrohet väcker vreden. La Motta måste vara alfahanne och om han för ett ögonblick misstänker att han inte är det känner han bara till ett sätt att bemöta det: med nävarna.
Mellan våldet kan han - stundtals - vara en god man, men det är övergående. Allt i hans liv styrs av vreden. Hans bror (Joe Pesci), själv en före detta boxare och numera Jakes manager, blir mål för raseriutbrotten lika lätt som Jakes fru Vickie (Cathy Moriarty). Det är knappt Jake kan hålla sig i skinnet när han är bland de mäktiga män som alltid förekommer i Scorseses filmer: maffiabossar, gangstrar, hårda män som inte tolererar bristande respekt.
Vi följer honom genom boxningsmatcher - de bästa scenerna i filmen, var och en av dem filmad i sin egen stil - och efter att boxningskarriären har slutat ser vi honom bli nattklubbsägare, vilket för med sig sina egna problem. Ständigt förs Jake framåt av sina instinkter och ständigt får de honom i trubbel. Han är en tragisk figur och en fundamentalt frånstötande figur. Han förlorar karriär, familj, pengar och jag tror inte att han någonsin inser hur det gick till.
Jag känner det fantastiska under ytan, men när jag tittar kommer det aldrig upp. Raging Bull är en film som aldrig når fram, som till slut verkar bestå av stycken som inte hör samman. De Niro är bra, Pesci är bra även om det är i samma roll han alltid spelar, Scorsese gör sitt jobb som han alltid gör, och jag har kanske aldrig sett så här intagande boxningsscener. Men summan undflyr mig, och jag är besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar